Genom Vatten Och Eld

”Älska Varandrä”

Kristus hade uppmanat de första apostlarna att älska varandra som han hade älskat dem. De skulle vittna inför världen på ett sätt som visade att Kristus var härlighetens hopp och att han bodde inom dem. ”Ett nytt bud ger jag er”, hade han sagt, ”att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra” (Joh. 13:34). När Jesus uttalade de här orden förstod inte apostlarna vad de egentligen betydde. Men sedan fick de se Kristus lidande, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd, och på pingstdagen fick de den helige Ande. Då hade de en klarare förståelse av Guds kärlek. Då förstod de också vilket slags kärlek som de skulle visa mot varandra. Därför kunde Johannes säga till sina medapostlar: GVoe 408.3

”Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge våra liv för våra bröder” (1 Joh. 3:16). GVoe 409.1

När den helige Ande hade kommit till apostlarna gick de ut för att förkunna en levande Frälsare. Då var deras enda önskan att människor skulle bli frälsta. De gladde sig över den kärleksfulla gemenskapen med de andra troende. De var milda, omtänksamma, villiga att avstå och att göra vilken uppoffring som helst för evangeliets skull. När de var tillsammans med varandra varje dag visade de den kärlek som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra. Genom osjälviska ord och handlingar försökte de tända den kärleken i andra människors sinnen. GVoe 409.2

En sådan kärlek skulle de troende alltid känna. De skulle villigt lyda det nya budet när de gick framåt. De skulle vara så nära förenade med Kristus att de kunde förverkliga allt som han önskade av dem. Genom sitt sätt att leva skulle de upphöja sin Frälsares makt. Det var han som kunde göra dem rättfärdiga genom sin rättfärdighet. GVoe 409.3

Men så småningom kunde man märka en förändring. Församlingens medlemmar började finna fel hos varandra. Deras tankar sysslade med andras brister, och en kritiserande anda smög sig in bland dem. Då förlorade de Frälsaren och hans kärlek ur sikte. De blev mer noga med de yttre formerna. De lade större vikt vid teori än vid ett praktiskt kristet liv. I sin iver att fördöma andra förbisåg de sina egna fel. De förlorade broderskärleken som Kristus hade uppmanat dem att visa mot varandra. Det värsta av allt var att de inte längre var medvetna om vad de hade förlorat. De insåg inte att lyckan och glädjen försvann alltmer från deras liv. Och de förstod inte att bristen på Guds kärlek i deras sinnen snart skulle leda till att de levde i andligt mörker. GVoe 409.4

Johannes insåg att den här broderskärleken höll på att försvinna från församlingen. Därför betonade han ständigt för de troende att de behövde den kärleken. Hans brev till församlingen är fyllda av den tanken. ”Mina älskade, låt oss älska varandra”, skrev han, ”för kärleken kommer från Gud. Var och en som älskar är född av Gud och känner Gud. Den som inte älskar har inte lärt känna Gud, för Gud är kärlek. Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud, utan att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder. Mina älskade, om Gud har älskat oss så högt, är också vi skyldiga att älska varandra” (1 Joh. 4:7-11). GVoe 409.5