Genom Vatten Och Eld

Vädjade För Onesimus

Paulus tyckte om Onesimus för att hans tro var hängiven och uppriktig, och inte minst för att han var omtänksam och ville göra det bekvämt för aposteln. Han var ivrig för att föra vidare evangeliets verk. Paulus såg att han hade karaktärsdrag som kunde göra honom till en användbar medhjälpare i det evangeliska arbetet. Därför rådde han honom att inte dröja utan genast återvända till Filemon, be om förlåtelse och lägga planer för framtiden. Paulus lovade att ta ansvar för den summa pengar som Onesimus hade stulit från Filemon. Eftersom Paulus just stod i begrepp att sända iväg Tychikus med brev till de olika församlingarna i Mindre Asien lät han Onesimus följa med honom. Det var ett mycket svårt prov för den här tjänaren att överlämna sig åt den herre som han hade förbrutit sig mot. Men han hade verkligen blivit omvänd, och han drog sig inte undan från att göra det som var hans plikt. GVoe 340.3

Paulus lät Onesimus ta med sig ett brev till Filemon. I brevet vädjade han med sin vanliga taktfullhet och vänlighet för den ångerfulle slaven. GVoe 340.4

Han skrev att han önskade att Onesimus skulle få stanna kvar i sin herres tjänst. Brevet börjar med en tillgiven hälsning till Filemon som en vän och medarbetare: ”Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus Kristus. Jag tackar alltid min Gud när jag nämner dig i mina böner, eftersom jag hör om din kärlek och tro, din tro på Herren Jesus och din kärlek till alla de heliga. Jag ber att din gemenskap med oss i tron ska visa sig verksam och ge klar insikt om allt det goda som vi har i Kristus” (Filem. v. 3-6). Aposteln påminde Filemon om att alla goda avsikter och karaktärsdrag som han ägde hade han fått genom Kristus nåd. Detta var det enda som gjorde honom annorlunda än människorna som var fördärvade och syndfulla. Samma nåd kunde göra en förtappad brottsling till ett Guds barn och en användbar medhjälpare i evangeliets verk. GVoe 341.1

Paulus kunde ha krävt av Filemon att han skulle ta emot Onesimus, eftersom det var Filemons kristna plikt att göra det. Men han föredrog att vädja till honom: ”Även om jag nu med stor frimodighet i Kristus kan befalla dig att göra din plikt, vill jag hellre vädja för kärlekens skull. Jag, Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge, vädjar till dig för mitt barn som jag har fött i min fångenskap, Onesimus. Förr var han inte till nytta för dig, men nu är han till god nytta för både dig och mig” (Filem. v. 8-11). GVoe 341.2

Nu hade Onesimus blivit omvänd. Därför bad aposteln Filemon om att ta emot sin ångerfulle slav som sin egen son och visa honom en sådan vänskap att han skulle vilja stanna kvar hos sin tidigare herre ”inte längre som en slav, utan som något mer: en älskad broder” (Filem. v. 16). Han talade om att han skulle vilja behålla Onesimus så att han kunde få tjäna honom under hans fångenskap. Det var också vad Onesimus själv ville göra. Men han ville inte att Onesimus skulle tjäna honom om inte Filemon själv ville ge sin slav frihet. GVoe 341.3