Genom Vatten Och Eld

Kapitel 39— Rättegången I Caesarea

Kapitlet bygger på Apostlagärningarna kapitel 24.

Fem dagar efter att Paulus hade kommit till Caesarea kom hans anklagare dit från Jerusalem. De hade med sig Tertullus, en vältalare som de hade anlitat som sin advokat. Rättegången fick förtur. Så snart Paulus hade förts fram inför de församlade ”började Tertullus anklaga honom” (Apg 24:2). Han bedömde att smicker skulle ha större inflytande på den romerske guvernören än en enkel beskrivning av sanning och rättvisa. Därför började den här listige advokaten sitt tal med att lovorda Felix: ”Tack vare dig och ditt ledarskap har det länge rått fred, och detta folk har överallt och på alla sätt fått det mycket bättre. Detta erkänner vi med största tacksamhet” (Apg. 24:3). GVoe 313.1

Tertullus sänkte sig här till att framföra en uppenbar lögn. Felix karaktär var fördärvad och föraktlig. Det sades om honom att ”när han utövade alla slags utsvävningar och grymhet härskade han med en kungs makt och en slavs sinnelag” (Tacitus, Histories, kapitel 5, paragraf 9). De som lyss nade till Tertullus visste att hans smickrande ord inte var sanna, men deras önskan att få Paulus dömd var starkare än deras kärlek till sanningen. GVoe 313.2

I sitt tal anklagade Tertullus Paulus för brott som skulle ha gjort att han hade blivit dömd för högförräderi mot regeringen om de hade kunnat bevisas. ”Vi har nämligen funnit att den här mannen är en samhällsfara”, förklarade advokaten, ”som sprider oro bland judar över hela världen. Han är en ledare för nasareernas sekt, och han har till och med försökt vanhelga templet” (Apg. 24:5, 6). Tertullus förklarade sedan att Lysias, befälhavaren över garnisonen i Jerusalem, hade tagit Paulus från judarna med våld när de just skulle döma honom efter sin religiösa lag. På så sätt hade han tvingat dem att föra saken inför Felix. De beskrev förhållandena på det här sättet för att övertyga landshövdingen om att han skulle överlämna Paulus åt den judiska domstolen. Alla anklagelserna bekräftades häftigt av judarnas ledare som var närvarande, och som inte på något sätt försökte dölja sitt hat mot fången. GVoe 313.3

Men Felix kunde genomskåda de här människornas inställning och karaktär. Han visste vad de hade för motiv när de smickrade honom. Han såg också att de inte hade lyckats bevisa sina anklagelser mot Paulus. Han vände sig till den anklagade och vinkade fram honom för att han själv skulle få försvara sig. Paulus slösade inga ord på smicker. Han sa enkelt att han kunde försvara sig inför Felix med så mycket större frimodighet, eftersom Felix hade varit ståthållare så länge. Därför var han väl insatt i judarnas seder och lagar. Han nämnde anklagelserna som riktades mot honom och visade tydligt att ingen av dem var sann. Han hade inte orsakat någon uppståndelse i Jerusalem. Han hade inte heller kränkt helgedomen. ”Varken i templet eller i synagogorna eller ute i staden”, sa han, ”har de sett mig diskutera med någon eller sprida oro bland folket” (Apg. 24:12). GVoe 314.1

Han bekände att han hade tillbett sina fäders Gud ”enligt Vägen, som de kallar en sekt”. Samtidigt försäkrade han att han alltid hade trott på ”allt som står skrivet i lagen och hos profeterna” (Apg. 24:14). Han trodde på att de döda skulle uppstå, eftersom Skrifterna visade detta tydligt. Han förklarade vidare att den ledande principen i hans liv var att ha ”ett gott samvete inför Gud och människor” (Apg. 24:16). GVoe 314.2