Genom Vatten Och Eld

Inte Första Gången

Paulus fall var inte första gången som en av Guds budbärare hade fått skydd bland de icke-judiska folken för att komma undan från folket som bekände sig till Gud. I sitt raseri mot Paulus hade hans eget folk lagt till ytterligare ett brott till den dystra listan med illgärningar som kännetecknar hans folks historia. Ännu en gång hade de stängt sina sinnen mot sanningens ord. På det sättet hade de gjort sin dom ännu mer säker. GVoe 310.3

Det var bara några få som förstod den fulla betydelsen av orden som Jesus uttalade när han var i Nasarets synagoga och förklarade att han var den Smorde. Han sa att han hade fått i uppdrag att trösta, välsigna och rädda dem som sörjde och var syndens fångar. När han såg hur stolthet och otro behärskade hans lyssnares sinnen påminde han dem om hur Gud i gångna tider hade vänt sig bort från sitt utvalda folk på grund av att de hade saknat tro och varit upproriska. I stället hade han uppenbarat sig för människor som inte tillhörde Jesus eget folk och som inte hade förkastat ljuset från himlen. Änkan i Sarefat och Naaman, den syriske officeren, hade följt all den upplysning de hade. Därför räknades de som mer rättfärdiga än Guds utvalda folk. De hade avfallit från honom och uppoffrat sina principer för att kunna leva ett behagligt liv och bli uppskattade och hedrade av omvärlden. GVoe 310.4

Det var en skrämmande sanning som Jesus förklarade för sina landsmän i Nasaret. Han sa att hos de avfälliga israeliterna fanns det inte någon trygghet för Guds trogna budbärare. De insåg inte hur värdefull Jesus var och uppskattade inte heller hans verksamhet. Ledarna för Jesus folk påstod att de var mycket hängivna och ville ära Gud och göra det bästa för Israel. Men i själva verket var de fientligt inställda till båda. Både deras lära och deras exempel ledde folket allt längre bort ifrån lydnaden för Guds krav. De ledde dem till en situation där Gud inte kunde skydda dem när det kom svåra tidet. GVoe 311.1

Frälsarens bestraffande ord till folket i Nasaret beskrev också Paulus si-tuation. I hans fall handlade de inte bara om hans otrogna landsmän, utan även om hans egna medtroende. Församlingens ledare skulle ha övervunnit sina bittra känslor mot aposteln. Då kunde de ha tagit emot honom som en man som Gud hade gett en särskild kallelse - att förkunna evangeliet för folken som inte var judar. Då skulle Gud inte ha tillåtit att allt det här hade hänt honom. Gud hade inte beslutat att Paulus verksamhet skulle avslutas så snart. Men han utförde inte något underverk för att bryta händelseförloppet som församlingsledarna i Jerusalem hade satt igång. GVoe 311.2