Genom Vatten Och Eld

Han Levde Som Han Lärde

Paulus var rädd för att han själv inte skulle kunna hålla måttet när man jämförde honom med det som han förkunnade för andra. Han visste att han måste leva sitt eget liv efter de principer som han trodde på och förkunnade, annars skulle hans arbete för andra vara förgäves. Han måste visa att hans religion inte bara var en bekännelse utan en daglig och levande förening med Gud. Det måste synas i hans samtal, hans inflytande och hans vägran att ge efter för själviska njutningar. Det fanns ett mål som han hade framför sig hela tiden och som han ivrigt strävade efter att nå. Det var ”rättfärdigheten från Gud genom tron” (Fil. 3:9). GVoe 237.4

Paulus visste att hans kamp mot det onda skulle pågå så länge han levde. Han insåg hela tiden att han måste vara vaksam över sig själv så att inte jordiska önskningar skulle besegra hans andliga iver. Med all sin kraft fortsatte han att kämpa mot sina naturliga begär. Han glömde aldrig idealet som skulle uppnås. Det idealet strävade han efter att nå genom villig lydnad för Guds lag. Han ställde allt under Guds kontroll - sina ord, sina handlingar, sina begär. GVoe 238.1

Paulus enda stora syfte var att segra i kampen för det eviga livet, och han längtade efter att få se att den blev verklighet hos de troende i Korint. Han visste att för att nå målet som Kristus hade satt upp åt dem skulle de ha en livslång kamp framför sig. De skulle aldrig bli befriade från den. Han uppmanade dem att kämpa på rätt sätt. Varje dag skulle de sträva efter sann gudsfruktan och en högtstående moral. Han vädjade till dem att lägga åt sidan allt som hindrade dem och att jaga mot målet att bli fullkomnade i Kristus. GVoe 238.2

Paulus påminde de troende i Korint om vad det forna Israel hade fått uppleva. Han berättade om välsignelserna som belönade deras lydnad och straffdomarna som följde på deras överträdelser. Han påminde dem om hur Gud hade utfört underverk när han förde dem ut ur Egypten, och hur de hade varit skyddade av molnpelaren under dagarna och eldpelaren när det var natt. På så sätt ledde Gud dem tryggt genom Röda havet, och när egyptierna försökte ta sig genom havet på samma sätt dränktes de allesammans. Genom de här underverken hade Gud erkänt Israel som sin församling. ”Alla åt de samma andliga mat, och alla drack de samma andliga dryck. De drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus” (1 Kor. 10:3, 4). Under hela ökenvandringen var Kristus israeliternas ledare. Den slagna klippan var en symbol på Kristus. Han skulle bli slagen för människornas överträdelser för att frälsningens flod skulle nå alla. GVoe 238.3

Trots att Gud gav israeliterna sådana förmåner lät han sina domar drabba dem på grund av att de kände begär efter den lyx som de hade lämnat bakom sig i Egypten. Deras synd och uppror ledde till att Guds domar kom över dem. Aposteln förmanade de kristna i Korint att dra lärdom av israeliternas upplevelse. ”Det som hände dem har blivit ett varnande exempel för oss”, förklarade han, ”för att vi inte ska ha begär till det onda som de hade” (1 Kor. 10:6). Han visade hur begär efter bekvämlighet och nöjen hade öppnat vägen för synder som drog Guds vrede över dem. De hade satt sig ner för att äta och dricka, och sedan hade de rest sig för att roa sig. Då hade de kastat av sig sin gudsfruktan. De hade tillverkat en kalv av guld som skulle vara en symbol på Gud, och sedan hade de tillbett den. När de hade deltagit i en festmåltid som handlade om att tillbe guden Baal-Peor slogs många hebréer ner på grund av sitt omoraliska liv. Guds vrede väcktes, och på hans befallning ”föll tjugotretusen” på en enda dag när de drabbades av pest (1 Kor. 10:8). GVoe 238.4