Vägledning För Församlingen II.

Skatten i himmelen

Guds folk skall inte nu fästa sig vid jordiska skatter och samla sig sådana. Den tid är inte avlägsen, då vi i likhet med de första lärjungarna skall tvingas söka vår tillflykt på öde och undangömda platser. Såsom romarnas belägring av Jerusalem var signal till flykt för de kristna i Judéen, så skall påbudet angående den påvliga sabbaten, vilket utfärdas av vår nation, vara en varning till oss. Det är då tid att lämna de stora städerna som en förberedelse att lämna de mindre för att bosätta sig i undangömda hem på ensliga platser bland bergen. I stället för att skaffa oss dyra villor här, skulle vi bereda oss för att flytta till ett bättre land, det himmelska. I stället för att använda våra medel till vår egen tillfredsställelse, skulle vi lära oss att spara. Allt Gud gett oss som ett lån skulle användas till hans ära i det vi varnar världen. Gud har ett verk för sina medarbetare i städerna. Vår mission måste stödjas och nya fält öppnas. Om vi skall lyckas med detta arbete måste vi vara beredda på stora utgifter. Gudstjänstlokaler behövs dit människor kan inbjudas för att höra sanningarna för vår tid. För just detta ändamål har Gud betrott sina förvaltare med ett kapital. Uh nu inte din förmögenhet bindas i världsliga företag, så att Guds verk hindras! Ge dina medel till ändamål som kan främja Guds verk! Sänd dina rikedomar före dig till himmelen! VFF2 173.2

Församlingens medlemmar skulle personligen lägga sig själva och allt de äger på Guds altare. Nu, såsom aldrig förr, är Frälsarens uppmaning tillämplig: “Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där mal icke fördärvar. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.” (Luk. 12: 33, 34.) De som använder sina medel till stora hus och jordagods eller världsliga företag, säger därmed: “Gud kan inte få mina medel, jag behöver dem för egen del.” De har lagt sitt enda pund i en duk och gömt det i jorden. Det är orsak för sådana att oroas i sina hjärtan. Syskon, Gud har inte betrott er med medel för att ni skulle låta dem ligga till ingen nytta, eller girigt sparas eller gömmas utan för att brukas till hans verks framgång, till förlorade människors frälsning. Nu är inte tid att lägga Herrens’ pengar i dyra byggnader och stora företag, medan Herrens verk är lamslaget och måste tigga sig fram, med skattkammaren endast till hälften fylld. Herren är inte med i sådant handlingssätt. Kom ihåg att den dagen snabbt närmar sig när det skall sägas: “Gör räkenskap för ditt förvaltarskap.” Kan ni inte se hur tidstecknen går i uppfyllelse? VFF2 174.1

Varje dag som går för oss närmare den sista stora dagen. Vi är ett år närmare domen, närmare evigheten, än vi var i början av år 1884. Har vi också kommit Gud närmare? Åter har ett år av vår tid att arbeta gått in i evigheten. Varje dag har vi umgåtts med människor som står under domen. Varje dag kan ha varit gränslinjen för någon människa. Någon kanske fattat det avgörande beslutet, som bestämmer hans framtida öde. Vilket inflytande har vi utövat över dessa våra färdkamrater? Vilka ansträngningar har vi gjort för att föra dem till Kristus? VFF2 174.2