Vägledning För Församlingen II.

Läkarens ansvar

“Herrens fruktan är vishetens begynnelse.” Alla yrkesutövare behöver gudomlig vishet. Men läkaren är i särskilt behov av denna visdom, då han har med alla slags sinnen och sjukdomar att göra. Han intar en ställning, som t.o.m. är mer ansvarsfull än den en evangelii förkunnare har. Han är kallad att samarbeta med Kristus, han behöver fasta kristna principer och en fast förening med visdomens Gud. Om Gud får vara hans rådgivare, samarbetar den store Läkaren med honom, och läkaren utför då sitt arbete med största varsamhet, så att inte genom hans missgrepp någon av Guds skapade varelser skadas. Han står fast som klippan när det gäller principer, men är ändå vänlig och artig mot alla. Han känner det ansvar som hans ställning innebär, och hans praktik visar att han är driven av rena, osjälviska motiv och en önskan att hylla Kristi lära i alla avseenden. En sådan läkare får en himla boren värdighet och blir en mäktig förespråkare för det goda i världen. Även om han inte skulle uppskattas av dem som inte känner Gud, äras han av himmelen. I Guds ögon är han dyrbarare än guld, ja, guld från Ofir. . . VFF2 149.1

Läkekonsten kan utövas på många sätt, men det är bara ett sätt som himmelen godkänner. Guds läkemedel är naturens enkla medel som inte anstränger eller försvagar människans organism genom sina starka egenskaper. Tusentals dör i brist på de “läkemedel” som ren luft och rent vatten, renlighet, rätt kost, ett rent liv och en fast förtröstan på Gud utgör. Ändå är dessa läkemedel “omoderna” därför att deras rätta användning kräver en ansträngning som människor inte uppskattar. Frisk luft, motion och rent vatten är till liten kostnad inom räckhåll för alla. Men mediciner är dyrbarare, både i pengar räknat och i sin verkan på människokroppen. VFF2 149.2

Den kristna läkarens arbete slutar inte med botandet av kroppens sjukdomar. Hans arbete skulle också omfatta sinnets sjukdomar, själens frälsning. Det är inte hans plikt, med mindre han blir tillfrågad, att framställa någon av troslärorna, men han kan visa sina patienter till Kristus. Den gudomliga Lärarens undervisning är alltid lämplig. Han skulle påminna den som klagar om de alltid aktuella bevisen på Guds kärlek och omsorg, hans visdom och godhet som den uppenbarats i hans skapade verk. Sinnet kan så genom naturen ledas till naturens Gud, och vidare inriktas mot det himmelska hem som han berett för dem som älskar honom. VFF2 150.1

Läkaren skulle veta hur man ber. I många fall måste kanske lidandet utökas för att livet skall räddas och vare sig patienten är kristen eller inte, känner han större trygghet om han vet att läkaren tror på Gud. Bönen ger den sjuke ett förblivande förtroende. Och många gånger, om hans fall bärs fram till den store Läkaren i ödmjuk tillit, gör detta mer för honom än alla mediciner. VFF2 150.2