Vägledning För Församlingen II.

Lita på Gud och lyd naturens lagar

Varför är människan så ovillig att förtrösta på honom som skapat henne och som genom en lätt beröring, ett ord, en blick, kan bota allt slags sjukdom? Vem är mer värdig vårt förtroende än denne Ende som har offrat så mycket för vår återlösning? Vår Herre har genom aposteln Jakob tydligt föreskrivit hur vi skall handla i fall av sjukdom. När mänsklig hjälp misslyckas är Gud sitt folks hjälpare. “Är någon bland eder sjuk, må han då kalla till sig församlingens äldste; och dessa må bedja över honom och i Herrens namn smörja honom med olja. Och trons bön skall hjälpa den sjuke och Herren skall låta honom stå upp igen.” (Jak. 5: 14, 15.) Om de som av rena hjärtan bekänner sig följa Kristus, satte lika stor tro till Guds löften som de gör till Satans makt, skulle de erfara den helige Andes livgivande kraft både till kropp och själ. VFF2 55.2

Gud har gett sitt folk ett stort ljus, men det innebär inte att vi är utom räckhåll för frestelser. Vem av oss söker inte hjälp hos gudarna i Ekron? Låt oss se på denna bild som är hämtad ur verkligheten. Hur många, även bland sjundedagsadventister, har de för denne man utmärkande karaktärsdragen? Han är en sjukling, tydligen mycket samvetsgrann, men samtidigt fanatisk och självbelåten som öppet erkänner sin ringaktning för de livets och hälsans lagar, som gudomlig nåd har lett oss som ett folk att ta emot. Hans kost måste tillredas så att den tillfredsställer hans förvända smak. Hellre än att sätta sig vid ett bord med hälsosam kost äter han på restauranger, för att han där obehindrat kan tillfredsställa sin aptit. Samtidigt som han skickligt förespråkar återhållsamhet, ringaktar han dess grundläggande lagar. Han önskar lindring men inte till priset av självförnekelse. Den mannen tillber vid den förvända aptitens altare. De krafter som, helgade och förädlade, skulle ha brukats i Guds tjänst, försvagas och är till liten nytta. Irritation, virrighet och depression är några av följderna när man inte följer naturens lagar. Man är utan energi och opålitlig. VFF2 56.1

Den som har mod och ärlighet nog att varna honom för faran, ådrar sig hans missnöje. Minsta protest eller opposition är nog för att uppväcka hans stridslystnad. Men då ges han tillfälle att söka hjälp hos någon som får sin makt genom ett främmande medium. Till denne vänder han sig med iver och offrar villigt tid och pengar i hopp att få det utlovade. Han är vilseledd, förblindad. Han prisar bedragarens makt och genom hans inflytande förmås andra att söka dennes hjälp. På så sätt vanäras Israels Gud, medan Satans makt vördas och upphöjs. VFF2 56.2

I Jesu namn vill jag vända mig till dem som bekänner sig vara hans efterföljare: Förbli i den tro som ni först tog emot. Avsky profant och tomt tal. I stället för att lita på trolldom, tro på ,levande Gud. Förbannad är den stig som leder till En-Dor eller till Ekron. De som beträder förbjuden mark kommer att snubbla. I Israel finns en Gud som räddar alla betryckta. Hans tron är rättfärdighetens boning. VFF2 57.1

Minsta avvikelse från Herrens ledning innebär en fara. När vi avviker från pliktens väg uppstår omständigheter som oemotståndligt tycks dra oss allt längre och längre från vad rätt är. Onödig förtrolighet med dem som inte har någon respekt för Gud förleder oss förr än vi anar. Ängslan att såra våra världsliga vänner avhåller oss från att uttrycka vår tacksamhet till Gud eller att erkänna vårt beroende av honom. Vi måste hålla oss nära Guds ord. Vi behöver dess varningar och dess uppmuntran, dess bestraffningar och löften. Vi behöver det fullkomliga föredöme som finns endast i vår Frälsares liv och karaktär. VFF2 57.2