Vägledning För Församlingen II.

Popularitet genom sänkt standard

Några påstår att om kristendomsundervisningen skulle bli det viktigaste i våra skolor, skulle dessa bli impopulära, och de som inte är av vår tro, skulle inte längre söka sig till dem. Nåväl låt dem då gå till andra skolor med ett undervisningssystem som passar deras smak. Det är Satans avsikt att vi genom att ta hänsyn till dem hindrar våra skolor från att uppnå det mål, för vilket de upprättades. Hindrade genom hans bedrägeri resonerar föreståndarna efter denna världens sätt, kopierar dess planer och imiterar dess seder. Många har visat brist på visdom från ovan genom att förena sig med Guds och sanningens fiender, genom att de anordnat världslig. underhållning för eleverna. När de gör detta, drar de över Sig Guds misshag, för de vilseleder de unga och utför Satans verk. Detta arbete med dess resultat skall de en gång få avlägga räkenskap för inför Guds domstol. VFF2 432.3

De som väljer en sådan väg, visar därmed att de inte är till förlitliga. Efter det att det onda har utförts bekänner de må hända sitt misstag, men kan därmed det inflytande de utövat avlägsnas? Kommer de som så svikit förtroendet att få höra orden “väl gjort”? Dessa trolösa människor har inte byggt på den eviga Klippan, och deras grund skall visa sig vara byggd på lös sand. Hur kan vi vänta oss popularitet eller söka att efterfölja världens seder och bruk då Herren fordrar av oss att vara avskilda och heliga? “Veten I då icke att världens vänskap är Guds ovänskap? Den som vill vara världens vän, han bliver alltså Guds ovän.” (Jak 4: 4.) VFF2 433.1

Att sänka skolans standard för att vinna popularitet och öka antalet elever, och att sedan glädja sig över denna ökning, visar stor blindhet. Om antalet är bevis på framgång, har Satan företräde framför någon annan, för i denna värld är hans efterföljare i majoritet. Beviset för en skolas tillväxt är dess moraliska kraft. Det är dygden, intelligensen och fromheten hos de människor som utgör våra skolor, inte deras antal, som skulle vara källan till glädje och tacksamhet. Skall då våra skolor bli omvända till världen och följa dess seder och vanor? “Så förmanar jag nu eder, mina bröder, . . . skicken eder icke efter denna tidsålders väsende, utan förvandlen eder genom edert sinnes förnyelse, så att I kunnen pröva vad som är Guds vilja, vad som är gott och välbehagligt och fullkomligt.” (Rom. 12: 1, 2.) VFF2 433.2

Människor kommer att på varje tänkbart sätt försöka göra skillnaden mellan sjundedagsadventisterna och de som firar den första dagen mindre framträdande. Ett sällskap som kallade sig sjundedagsadventister presenterades för mig; och de föreslog att vårt baner, vårt tecken, om gör oss till ett annorlunda folk, inte skulle visas upp så utmanande, för de ansåg att detta inte var bästa sättet att trygga framgången vid våra institutioner. Men detta är inte tiden för oss att sänka baneret och skämmas för vår tro. Detta särskiljande baner, beskrivet i orden: “Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus”, skall bäras genom världen så länge nådatiden varar. Medan ansträngningar görs för att verket skall föras vidare på olika platser, får man inte dölja sanningen för att skaffa sig ynnest. Adventbudskapet måste förkunnas för människor som håller på att förgås, och om det på något sätt döljs, vanäras Gud, och dessa människors blod skall fläcka våra dräkter. VFF2 434.1

Himmelska krafter samarbetar med dem som är knutna till våra institutioner endast så länge som de vandrar i ödmjukhet med Gud. Låt oss alla lägga på minnet det faktum, att Gud har sagt: “. . . de som ära mig vill jag ock ära.” (1 Sam. 2: 30.) Må ingen för ett ögonblick tro att det vore bättre för honom att dölja sin tro och lära för världsmänniskorna, av fruktan för att han inte skulle bli så högt uppskattad om hans principer blev kända. Kristus fordrar av alla sina lärjungar att de ärligt och öppet bekänner sin tro. Var och en måste inta sin ståndpunkt och bli vad Gud tänkt att han skall vara, nämligen ett skådespel för världen, för änglar och för människor. Hela universum ser med obeskrivligt intresse på den avslutande striden mellan Gud och Satan. Varje kristen skall vara ett ljus, inte dolt under en skäppa eller under en säng, utan placerat i ljusstaken, så att det lyser för alla som är i huset. Låt aldrig Guds sanning komma i bakgrunden på grund av feghet eller världslig beräkning. VFF2 434.2

Den uppfostran de unga får påverkar hela samhället. Over hela världen är det oreda, och en grundlig förvandling behövs. Många förmodar att bättre undervisningsmöjligheter, större skicklighet och modernare metoder skall ställa allt till rätta. De bekänner sig tro och ta emot det levande Ordet, och anda ger de Guds ord en underordnad plats i den väldiga ramen för utbildning. Det som skulle sättas högst, underordnas mänskliga påfund. VFF2 435.1

Det är så lätt att bli indragen i världsliga planer, metoder och vanor och att inte tänka mer på den tid i vilken vi lever, eller på det stora arbete som skall utföras, än vad folket på Noas tid gjorde. Det är en ständig fara att våra lärare skall gå samma väg som judarna och anpassa sig efter seder, bruk och traditioner som Gud inte har gett. Orubbligt och bestämt, som om deras frälsning vore beroende därav, klänger sig några fast vid gamla vanor och kärlek till olika ämnen, som inte är nödvändiga. När de handlar så, vänder de sig bort från Guds särskilda verk och ger eleverna en bristfällig och felaktig utbildning. Sinnena leds bort från ett tydligt “så säger Herren”, vilket i sig innesluter eviga värden, till mänskliga teorier och läror. Gudomlig, evig sanning, det Gud uppenbarat, forklaras I ljuset av mänskliga tolkningar, fastän endast den helige Andes kraft kan klarlägga andliga ting. Mänsklig visdom är dårskap, ty den kan inte fatta helheten i Guds förutseende, som sträcker sig in i evigheten. VFF2 435.2

Reformatorer är inte förstörare. De försoker inte skada dem som inte är i harmoni med deras planer eller är överens med dem. Reformatorer måste gå framåt och inte bakåt. De måste vara avgjorda, bestämda, målmedvetna, oböjliga, men deras bestämdhet får inte urarta i en härsklysten anda. Gud önskar att alla som tjänar honom skall vara fasta som klippan betrattande principper, men milda och ödmjuka av hjärtat såsom Kristus var. Då kan de, om de förblir i Kristus, utföra den gärning han skulle utföra, om han vore i deras ställe. En hård för dömande anda hör inte ihop med hjältemod i vår tids reformverk. Alla själviska metoder i Guds tjänst är en styggelse i hans ögon. (Band 6, sid. 141-151, 1900.) VFF2 435.3