Vägledning För Församlingen II.

Liknelsen om det vilsegångna fåret

Liknelsen om det vilsegångna fåret skulle få vara ett motto i varje hem. Den gudomliga Herden lämnar de nittionio och går ut i ödemarken för att söka det som är förlorat. Bland klipporna finns törnsnår, moras och farliga klyftor, och Herren vet att om fåret hamnat på någon av dessa platser, måste en vänlig hand hjälpa det bort därifrån. När han på avstånd hör dess bräkande trotsar han vilken svårighet som helst bara han kan rädda sitt förlorade får. När han finner det förlorade fåret förebrår han det inte. Han gläds över att han funnit det vid liv. Med fast och ändå varlig hand frigör han det från törnbusken eller lyfter det upp ur moraset. Kärleksfullt tar han det på sina skuldror och bär det tillbaka till fållan. Den rene, syndfrie Återlösaren bär det syndfulla och orena. Han som bar synden bär hem det nedsmutsade fåret, men så dyrbar är den bördan att han jublar och sjunger: “Jag har funnit mitt får, som var förlorat.” (Luk. 15: 6.) Låt oss var och en betänka, att vi själva på detta sätt har burits på Kristi skuldror. Må ingen hysa en överlägsen, självrättfärdig och kritisk anda, för inte ett enda får skulle ha kommit in i fållan, om inte Herden utfört det smärtsamma sökandet i öknen. Det faktum att ett får var förlorat, var nog för att väcka Herdens sympati och få honom att börja sitt sökande. VFF2 419.1

Denna lilla fläck av universum var skådeplatsen för Guds Sons inkarnation och lidande. Kristus gick inte till de syndfria världarna, utan han korn till denna värld, som är alltigenom förhärdad och vanställd av förbannelsen. Utsikterna var inte lysande utan mest nedslående. Men “hans kraft skall icke förtyna eller brytas, intill dess att han har grundat rätten på Jorden.” (Jes. 42: 4.) Vi måste komma ihåg den stora glädje som Herden visade, när han fann det förlorade. Han kallar på sina grannar: “Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt får, som var förlorat.” Och hela himmelen återljuder av denna glädje. Fadern själv sjunger med i glädjesången över att det förlorade är återfunnet. Vilken helig extas av glädje är inte uttryckt i denna liknelse! Denna glädje är det vår förmån att få dela. VFF2 419.2

Samverkar du, som har detta exempel framför dig, med honom när det gäller att söka de förlorade? Är du Kristi medarbetare? Kan du för hans skull uthärda lidande, offer och prövningar? Det finns tillfällen att göra gott för de unga och för de vilsegångna. Anklaga inte den som genom sina ord och sin attityd visar att han är skild från Gud! Det är inte din uppgift att döma honom utan att närma dig honom och ge honom hjälp. Tänk på Jesu ödmjukhet och saktmod och verka såsom han verkade, med ett hjärta fyllt av helig ömhet. “På den tiden, säger Herren, skall jag vara alla Israels släkters Gud, och de skola vara mitt folk. Så säger Herren: Det folk som undslipper svärdet finner nåd i öknen; Israel får draga åstad dit där det får ro. Fjärran ifrån uppenbarade sig Herren för mig: ‘Ja, med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.’” (Jer. 31: 1-3.) VFF2 420.1

För att vi skall kunna verka såsom Kristus verkade, måste jaget korsfästas. Det är en plågsam död, men det betyder liv, liv för själen. “Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ‘den Helige’: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande och liv åt de förkrossades hjärtan.” (Jes. 57: 15.) (Band 6, sid. 124, 125, 1900.) VFF2 420.2