Vägledning För Församlingen II.

Bristen på utbildade förkunnare

Vi har för litet arbetskraft i verkets olika grenar. Nya företag måste startas. Vi behöver skicklighet att lägga planer, genom vilka människor. som lever i villfarelsens mörker kan nås. Vi behöver människors olikartade begåvning, men vi skulle inte finna fel hos dem, bara för att deras tankar inte passar oss. Vi skulle vidga våra planer för utbildning av dem som skall förkunna budskapet. De som tror och älskar adventbudskapet har gett frikostigt av sina medel för att underhålla olika verksamhetsgrenar, men det råder stor brist på dugliga, förkunnare. VFF2 235.1

Det är inte förståndigt att ständigt utvidga verket genom att starta arbete på nya, oprövade fält samtidigt som litet görs för att utbilda förkunnare för dessa fält. Guds verk får inte hindras på grund av bristande arbetskraft. Gud kallar bildade människor som har lärt av Bibeln och som älskar adventbudskapet, så att de kan klargöra det och föra det vidare till andra. Vi behöver sådana som älskar Jesus, håller sig nära honom och som värdesätter hans stora offer för en fallen mänsklighet. Vi behöver läppar som berörts av den heliga elden, hjärtan renade från synd. De som är fromma endast på ytan och strävar efter att anses som de första och de bästa, är inte lämpliga. Vi behöver inte sådana, som uppskattar sig själva högre än verket. VFF2 235.2

Våra församlingar får inte det slags undervisning som ledet dem att vandra i ödmjukhet, att avlägsna all stolthet över yttre ting och i stället sträva efter en invärtes prydnad. En församling blir just det som predikantens iver, renhet, självförsakelse och visa arbete gör den till. En aktiv missionsanda skulle utmärka medlemmama. De behöver en djupare fromhet, en starkare tro och vidgade vyer. De måste vara grundligare i sina personliga strävanden. Vad vi behöver är en levande kristendom. En enda person med ansvar och god kontakt med Gud och som är full av iver för Kristus, utövar ett mäktigt inflytande för det goda. Han dricker inte ur någon grumlig, smutsig källa utan ur den högt belägna rena Källan. Så kan han förmedla en ny anda och kraft i församlingen. VFF2 236.1

Gud önskar att allt eftersom trycket utifrån ökar, skulle församlingen bli mera livaktig genom tron på de heliga och allvarliga sanningarna. Den helige Ande, som påverkar Guds söner och döttrar, skall undanröja hindren och hålla ställningen gentemot fienden. Gud har stora segrar i reserv åt det folk, som älskar hans sanning och helgar hans bud. Fälten vitnar redan till skörd. I adventbudskapet har vi ljus och rika, härliga gåvor från himmelen. Men inte tillräckligt antal människor har utbildats för arbetet på de hastigt mognande fälten. VFF2 236.2

Gud vet med vilken trohet och överlåtelse var och en fullgör sin mission. Det finns ingen plats för den som är slö i detta stora verk, ingen plats för den som är skonsam mot sig själv eller som aldrig har någon framgång, ingen plats för halvhjärtade människor som inte är brinnande i anden, villiga att uthärda svårigheter, motstånd, vanära eller döden för Kristi skull. I Kristi tjänst finns det inte någon plats för drönare. Det finns en klass av män som försöker sig på att predika, men som är ovårdade, slarviga och vanvördiga. Det vore bättre att de brukade jorden än att de förkunnar Guds heliga sanning. VFF2 236.3

Unga män måste snart överta de bördor som de äldre burit. Vi har ,förlorat tid i det att vi försummat att sända unga människor till “fronten” och ge dem en högre och gedignare utbildning. Verket utvidgas och avancerar ständigt och vi måste lyda befallningen att ständigt gå framåt. Mycket gott kunde ha utförts av den ungdom, som är rotad i adventbudskapet och som inte så lätt påverkas av sin omgivning eller viker av från det rätta, utan vandrar med Gud, beder mycket och anstränger sig att få allt det ljus den kan. Förkunnaren skulle vara beredd att ge all den själsliga och moraliska energi som naturen, utbildningen och Guds nåd har skänkt honom. Men hans framgång beror mera på den grad av överlåtelse och självförsakelse, i vilken arbetet har utförts, än på hans naturliga eller förvärvade gåvor. Det är nödvändigt att vi ständigt förkovrar oss så att vi kan ge den allra bästa tjänst, men om inte Gud samverkar med de mänskliga redskapen, blir ändå ingenting uträttat. “Mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh. 15:5.) Gudomlig nåd är grundvillkor för frälsande kraft, utan den är alla mänskliga försök till intet gagn. Även de starkaste och allvarligaste mänskliga försök att inskärpa sanningen är beroende av Guds nåd. VFF2 237.1