Vägledning För Församlingen II.

Gud ser på karaktären

Vi borde veta vad vi måste göra för att bli frälsta. Vi skulle inte, kära bröder och systrar, bara följa med strömmen. Det är nu vi skall lämna världen och bli avskilda från den. Det är det enda sätt på vilket vi kan vandra med Gud såsom Enok gjorde. Gudomliga krafter samverkade alltid med honom i hans ansträngningar. Liksom Enok är vi kallade att ha en stark, levande, verksam tro, och det är det enda ‘sätt på vilket vi kan vara Guds medarbetare. Vi måste leva upp till Bibelns krav eller dö i våra synder. Vi måste veta vilka förändringar som, med Guds nåd, måste ske i våra karaktärer, för att vi skall kunna bli passande för de himmelska boningarna. I fruktan för Gud säger jag er: det är fara för att våra liv blir lika judarnas - tomma på Guds kärlek och likgiltiga för hans makt, under det att sanningens strålande ljus lyser runt omkring oss. VFF2 215.2

Tio tusen gånger tio tusen må bekänna sig lyda lagen och tro evangelium, men ändå leva i synd. Människor kan klart och tydligt framställa sanningens krav för andra samtidigt som deras egna hjärtan är köttsliga. De älskar synden och utövar den i hemlighet. Guds sanning är inte sanning för dem, emedan deras hjärtan inte blivit helgade genom den. Kärleken, till Frälsaren har inget inflytande över deras låga begär. Vi vet från gångna tiders historia, att människor kan inneha ansvarsfulla och heliga platser, men ändå handla svekfullt när det gäller Guds sanning. De kan inte lyfta upp heliga händer, “fria ifrån vrede och disputerande”. Orsaken därtill är att Gud inte har någon kontroll över deras sinnen. Sanningen har aldrig inpräntats i deras hjärtan. “Ty genom hjärtats tro bliver man rättfärdig.” (Rom. 10: 10.) “Du skall älska Herren din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt dit förstånd och av all din kraft.” (Mark. 12: 30.) Gör ni det? Många gör det inte och har aldrig gjort det. Deras omvändelse var endast ytlig. VFF2 215.3

Aposteln säger: “Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och “sitter på Guds högra sida. Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden.” (Kol. 3: 1, 2.) Hjärtat är människans fästning. Från det utgår liv och död. En människa med ett orent hjärta är inte passande att umgås med de heliga. Vet inte den store Hjärterannsakaren vilka som dröjer kvar i synden utan att tänka på sin själ? Finns inte ett vittne till de mest hemliga ting i varje människas liv? Jag tvingades att lyssna till något som några män sade till kvinnor och unga flickor - smickrande ord, ord till att förleda och bedåra. Satan brukar alla dessa medel för att fördärva. En del av er har kanske på detta sätt varit hans redskap, om så är fallet kommer ni att möta dessa ting i domen. Angeln sade om dessa människor: “De har aldrig gett sina hjärtan åt Gud. Kristus bor inte i dem. Sanningen finns inte där, dess plats är upptagen av synd, svek och falskhet. De tror inte Guds ord och aktar inte på det.” VFF2 216.1

Det verk Satan nu utför i människorna, i församlingen och bland nationerna skulle väcka var och en som studerar profetiorna. Anden är nära. Måtte våra församlingar vakna och stå upp. Må Guds omskapande makt märkas hos de enskilda medlemmarna - då skall vi få uppleva Guds Andes kraft ibland oss. Syndernas förlåtelse är inte det enda resultatet av Jesu död. Han gjorde sitt oändliga offer inte bara för att synden skulle avlägsnas utan för att den mänskliga naturen skulle bli nydanad och återställd, passandegjord för Guds närvaro. VFF2 217.1

Vi skulle visa vår tro i gärningar. Vi skulle vara än mer angelägna att få ett större mått av Kristi Ande, för däri ligger församlingens styrka. Satan vill orsaka splittring bland Guds barn. Kärlek, o hur liret kärlek vi har till Gud och till varandra. Om sanningens Ande och ord bor i våra hjärtan skiljer vi oss från världen. Sanningens och kärlekens oföränderliga principer binder hjärta vid hjärta och kraften i denna förening motsvarar den nåd och sanning vi kan glädjas över. Det vore gott för var och en av oss att hålla upp spegeln, Guds kungliga lag, och i den se hans egen karaktär återspeglas. Måtte vi ge akt på varningssignalerna i hans ord! Om inte de som har svåra karaktärsfel lyssnar till dessa varningar och övervinner sina svagheter kommer de att gå vilse, avfalla och synda öppet. Det sinne, som inte höjer sig till Guds högsta ideal för oss förlorar så småningom sin makt att behålla vad det en gång vann. “Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 10: 12.) “Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg, så tagen eder till vara för att bliva indragna ide gudlösas villfarelse och därigenom förlora edert fäste. Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.” (2 Petr. 3: 17, 18.) VFF2 217.2