Den stora striden

Kapitel 8—Inför kejsare och furstar

Med stort mod försvarade Luther Guds Ord inför världens mäktiga män, trots att han visste att det kunde innebära döden för honom. Vid denna tid såg Karl V ut att bli den självklare härskaren över Europa. Men en följd av Riksdagen möte i Worms blev ett långt krig i Europa, och Karl V fick se sina planer gå i stöpet.
En ny kejsare, Karl V, hade intagit Tysklands tron. Roms emissarier skyndade sig att komma med sina lyckönskningar och att söka förmå monarken att använda sin makt mot Reformationen. Kurfursten av Sachsen, som kejsar Karl i stor utsträckning hade att tacka för sin krona, bad honom däremot om att inte företa sig någonting mot Luther, förrän han hade fått tillfälle att lyssna till honom. På det sättet kom kejsaren i en mycket besvärlig situation. Katolikerna nöjde sig inte med något mindre än ett kejserligt edikt som fällde dödsdomen över Luther. Kurfursten hade bestämt sagt att “varken hans kejserliga majestät eller någon annan hade kunnat motbevisa Luthers skrifter.” Därför bad han om att “dr Luther skulle förses med lejdbrev så att han kunde framträda inför en domstol som bestod av lärda, fromma och opartiska domare.” — D’Aubigné, band 6, kap. 11. DSS 142.1

Alla partier riktade nu sin uppmärksamhet mot den församling av män från de tyska staterna, som sammanträdde i Worms strax efter det att kejsar Karl hade övertagit riket. Det var viktiga politiska frågor och intressen som skulle behandlas vid denna riksdag, eftersom det var första gången som de tyska furstarna skulle möta sin ungdomlige monark i ett rådslag. Från alla håll av landet kom höga representanter för kyrka och stat. Mäktiga, högvälborna adelsmän, angelägna om sina nedärvda rättigheter, kyrkofurstar, berusade av medvetenheten om sin överlägsenhet både i rang och makt, eleganta riddare med beväpnat följe, sändebud från främmande och avlägsna länder. Alla samlades de i Worms. Men det som i denna stora församling väckte det djupaste intresset var den sachsiske reformatorns sak. DSS 142.2

Kejsar Karl hade tidigare bett kurfursten om att ta Luther med sig till riksdagen. Han försäkrades om beskydd och fick löfte om fri diskussion med kompetenta personer om de stridsfrågor som var aktuella. Luther hyste en stark önskan om att få träda fram inför kejsaren. Hans hälsa var vid det här tillfället ganska dålig. Ändå skrev han till kurfursten: “Kan jag inte komma till Worms frisk och färdig, så vill jag bli buren dit så sjuk som jag är. Om kejsaren kallar mig kan jag inte tvivla på att det är Guds kallelse. Vill de använda våld emot mig, och det är mycket sannolikt, för det är inte för att få information som de anmodar mig att komma, så lägger jag saken i Herrens hand. Han som bevarade de tre unga männen i den brinnande ugnen, lever och styr ännu. Om han inte vill rädda mig, så har mitt liv föga betydelse. Låt oss bara förhindra att evangelium utsätts för hån från de ogudaktigas sida och låt oss ge vårt blod för det, för att de inte skall få triumfera. Det tillkommer inte mig att avgöra om mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. . . av mig kan du vänta vad som helst. . . med undantag av flykt eller återkallande. Fly kan jag inte, ännu mindre återta något.” — D’Aubigné, band 7, kap. 1. DSS 143.1

Då nyheten spreds i Worms att Luther skulle inställa sig inför riksdagen, väckte detta stor uppståndelse. Aleander, den påvlige legaten som hade fått i uppdrag att ta sig an denna sak, blev både skrämd och förbittrad. Han insåg att utgången kunde bli mycket olycklig för påvekyrkan. Att låta en sak diskuteras efter det att påven redan hade uttalat sin förkastelsedom över den, skulle vara ett hån mot påvens myndighet och överhöghet. Han var rädd för att denne vältalige man med sina starka argument skulle kunna få många av furstarna att vända sig mot påvens sak. Därför riktade han de mest energiska protester till kejsaren mot att Luther skulle få komma till Worms. Ungefär vid den här tiden hade en bannbulla utsänts, som bannlyste Luther, och detta i samband med legatens protester fick kejsaren att ge efter. Han skrev därför till kurfursten att om Luther inte ville ta tillbaka sina villoläror måste han bli kvar i Wittenberg. DSS 143.2

Men denna seger räckte inte för Aleander. Med all den kraft och förslagenhet han kunde åstadkomma arbetade han för att få Luther dömd. Med en ihärdighet som var värdig en bättre sak tvingade han sig på furstarna, prelaterna och andra medlemmat av församlingen, framhöll sina synpunkter och anklagade reformatorn för uppvigling, uppror, ogudaktighet och hädelse. Men den våldsamhet och lidelse som legaten visade, avslöjade alltför tydligt vilken anda han besjälades av. “Han drevs av hat och hämndlystnad mer än av nit och fromhet”, — D’Aubigné, band 7, kap. 1 — var den allmänna kommentaren. Riksdagens flertal var mer än någonsin tidigare benägna att betrakta Luthers sak med välvilja. DSS 143.3