Den stora striden

Som en löpeld genom Europa

Reformatorns skrifter och hans lära spred sig till varje land inom kristenheten. Hans verk spriddes i Holland och Schweiz. Exemplar av hans skrifter fann vägen till Frankrike och Spanien. DSS 136.1

I England tog folk emot hans lära som livets ord. Också till Belgien och Italien hade sanningen kommit. Tusentals höll på att vakna upp ur sin dödsliknande dvala till ett trons liv i glädje och hopp. DSS 136.2

Rom blev mer och mer förbittrat över Luthers angrepp. Några av hans fanatiska motståndare, bland dem till och med doktorer vid katolska universitetet, förklarade att den som dödade denne upproriske munk inte begick någon synd. En dag kom en främling, som hade en pistol gömd under kappan, fram till reformatorn och frågade honom varför han gick ensam. “Jag är i Guds hand”, svarade Luther. “Han är min styrka och min sköld. Vad kan en människa göra mig?” Samma källa, band 6, kap. 2. Då främlingen hörde dessa ord blev han blek och skyndade sig bort, som om han hade stått framför en ängel från himmelen. DSS 136.3

Rom var fast beslutet att ta Luthers liv. Men Gud var hans beskyddare. Överallt kunde man höra hans lära — “i hyddor och i kloster, i de adliga borgarna, universiteten och i konungapalatsen”. På alla håll framträdde människor som stödde hans arbete. — D’Aubigné, band 6, kap. 2. Det var ungefär vid denna tid som Luther höll på att läsa de verk Hus hade skrivit. Han upptäckte då att den böhmiske reformatorn hade hyllat den stora sanningen, rättfärdiggörelse genom tro, som han själv sökte att försvara och lära. “Vi har allesammans både Paulus, Augustinus och jag varit husiter utan att veta det”, skrev Luther. “Gud kommer i sanning att hemsöka världen”, sade han vidare, “eftersom sanningen blev förkunnad för hundra år sedan och bränd.” — Wylie, band 6, kap.1. DSS 136.4

I en vädjan till kejsaren och den tyska adeln till förmån för en reformation inom kristenheten, skrev Luther angående påven: “Det är avskyvärt att se den man som kallar sig Kristi vikarie, utveckla en prakt som ingen kejsare kan uppvisa maken till. Är detta att efterlikna den fattige Jesus eller den ödmjuke Petrus? Folk säger att han är världens herre. Men Kristus vars ställföreträdare han berömmer sig av att vara sade: ‘Mitt rike är icke av denna världen’. Kan en vikaries herradöme sträcka sig längre än hans överordnades?” — D’Aubigné, band 6, kap. 3. DSS 137.1

Om universiteten skrev han: “Jag är mycket rädd att universiteten skall komma att visa sig vara stora portar till helvetet, om de inte arbetar flitigt med att förklara Bibeln och inpränta den i ungdomens sinnen. Jag vill inte råda någon att sända sitt barn till en plats där Bibeln inte sätts i högsätet. Varje institution, där man inte ständigt är sysselsatt med Guds ord, måste bli fördärvad.” — Samma källa, band 6, kap. 3. DSS 137.2

Detta upprop spreds snabbt över hela Tyskland och utövade ett starkt inflytande på folket. Det tilldrog sig hela nationens uppmärksamhet. Stora människoskaror slöt sig till reformtanken. Luthers motståndare drevs av en brinnande önskan om hämnd. De uppmanade påven att vidta avgörande åtgärder mot honom. Det blev bestämt att hans lära ögonblickligen skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare fick en frist på 60 dagar. Om de inte innan denna tid utlöpte återtog sina kätterska läror, skulle de allesammans bannlysas. DSS 137.3

Detta var en fruktansvärd kristid för Reformationen. Under århundraden hade bannstrålarna från Rom väckt skräck hos mäktiga monarker. De hade fyllt mäktiga riken med nöd och olyckor. De som drabbades av dessa bannstrålar blev överallt betraktade med rädsla och avsky. De avskars från all kontakt med andra. De behandlades som fredlösa som man skulle söka upp och utrota. Luther var inte blind för den storm som höll på att bryta lös över honom. Han litade emellertid på att Kristus skulle vara hans stöd och hans sköld. Därför lät han sig inte rubbas. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: “Jag vet inte vad som nu kommer att hända och inte heller frågar jag mycket efter att få veta det. Låt slaget drabba var det vill. Jag hyser ingen fruktan. Inte så mycket som ett blad faller till jorden utan att vår Fader lägger märke till det. Hur mycket mer kommer han då inte att ha omsorg om oss. Det är en liten sak att dö för Ordet eftersom ‘Ordet som blev kött’ själv blev dödad. Om vi dör med honom, skall vi leva med honom. Och när vi har gått igenom det som han fick gå igenom för oss, kommer vi att vara där han är och bo hos honom i all evighet.” — D’Aubigné, Londonutgåvan, Walther 1840, band 6, kap. 9. DSS 137.4