Den stora striden

En kampens och stridens man

Förhöret skulle äga rum i Augsburg. Luther färdades dit till fots. Man var allvarligt bekymrad för hans öde. Det hade kommit öppna hotelser om att han skulle gripas och mördas under vägen. Hans vänner bad honom att inte ta den risken. De bad honom till och med enträget att lämna Wittenberg för en tid och söka trygga förhållanden hos dem som med glädje skulle beskydda honom. Men han ville inte lämna den post Gud hade utsett åt honom. Han måste trofast fortsätta att försvara sanningen, oavsett vilka stormar som skulle komma att rasa mot honom. Hans ord var: “Jag är liksom Jeremia en kampens och stridens man. Ju mer deras hotelser ökar dess mer växer min glädje. . . De har redan tagit ifrån mig min ära och mitt rykte. Bara ett återstår, nämligen min usla kropp. Låt dem ta också den. På det sättet kommer de att förkorta mitt liv några få timmar. Men vad min själ angår, så kan de inte ta den. Den som vill förkunna Kristi ord för världen måste vänta döden vilket ögonblick som helst.” — D’Aubigné, band 4, kap. 4. DSS 131.1

Den påvlige legaten blev mycket tillfredsställd, då han hörde att Luther hade kommit till Augsburg. Den besvärlige kättaren som tilldrog sig hela världens uppmärksamhet, tycktes nu vara i Roms våld. Legaten föresatte sig att han inte skulle undkomma. Reformatorn hade underlåtit att skaffa sig lejd. Hans vänner rådde honom att inte sammanträffa med legaten utan att vara försedd med lejdbrev. De åtog sig att skaffa honom ett sådant från kejsaren. Legatens avsikt var att om möjligt tvinga Luther att ta tillbaka sina kätterska läror. Om detta inte lät sig göras skulle han föra honom till Rom för att där dela Hus’ och Hieronymus’ öde. Genom sina medhjälpare sökte legaten därför förmå Luther att framträda inför honom utan lejd och med tillit till hans nåd. Detta vägrade emellertid reformatorn bestämt att gå med på. Inte förrän han hade fått det dokument som lovade honom kejsarens skydd, skulle han framträda inför den påvlige ambassadören. DSS 131.2

Av taktiska skäl hade katolikerna beslutat sig får att försöka vinna Luther genom en skenbar vänlighet. I sina samtal med Luther hade ambassadören gett sken av att han var mycket vänligt sinnad. Men han krävde att Luther utan förbehåll skulle böja sig för kyrkans auktoritet och utan vidare foga sig på varje punkt. Han hade emellertid tagit fel i sin bedömning av den mans karaktär, som han hade att göra med. Luther svarade med att uttrycka sin aktning för kyrkan, sin önskan om att hålla sig till sanningen, sin villighet att svara på alla invändningar mot vad han hade lärt och att låta sina dogmer bli underkastade en dom från de ledande universiteten. Samtidigt protesterade han mot kardinalens tillvägagångssätt när denne krävde av honom att han skulle ta tillbaka sina läror utan att först ha bevisat att det förelåg någon villfarelse. DSS 132.1