Den stora striden

Vidskepelse avslöjad

Dessa teser tilldrog sig allmän uppmärksamhet. De blev lästa om och om igen och upprepade överallt. Uppståndelsen blev stor både på universitetet och i hela staden. I dessa teser bevisade Luther att makten att ge förlåtelse för synd och att efterskänka straff för synd aldrig hade överlämnats till påven eller till någon annan människa. Hela projektet var en komedi, en list med avsikt att skaffa sig pengar och använda sig av folkets vidskepelse. Det var ett bedrägeri av Satan för att fördärva alla de människor som skulle komma att tro på dess lögnaktiga anspråk. Dessa teser visade också klart och tydligt att Kristi evangelium är församlingens värdefullaste skatt. De visade att Guds nåd, som uppenbarats i evangelium kan fås fritt och för intet av alla dem som söker den genom omvändelse och tro. DSS 126.2

Luthers teser var en uppfordran till diskussion. Ingen vågade emellertid ta emot utmaningen. De frågor som han framställde hade under loppet av några få dagar spritt sig över hela Tyskland. Då några veckor hade gått hade de nått ut över hela kristenheten. Många uppriktiga katoliker hade insett och beklagat den fruktansvärda ogudaktighet som härskade inom kyrkan. De hade dock inte vetat hur de skulle kunna hejda detta onda. De läste teserna med stor glädje och uppfattade dem som Guds röst. De kände att Herren i sin nåd hade räckt ut sin hand för att stoppa det fördärv som likt en flodvåg vällde fram från den heliga stolen i Rom. Furstar och myndigheter gladde sig i hemlighet över att man nu skulle kunna bromsa den övermodiga makt som vägrade all rätt till omprövning av dess beslut. DSS 126.3

Den vidskepliga allmänheten, som älskade synden, blev förskräckt över att de spetsfundigheter som hade lugnat deras fruktan nu fördömdes. Listiga, kyrkliga ämbetsmän hade i handling understött synden. Nu insåg de att deras inkomstbringande verksamhet stod i fara. De samlade sig för att skydda sina anspråk. Reformatorn fick bittra motståndare. Några beskyllde honom för att ha handlat överilat och av impuls. Andra anklagade honom för övermod. De hävdade att han inte var ledd av Gud utan uppträdde högmodigt och framfusigt. På detta svarade han: “Vem vet inte, att om någon kommer med en ny uppfattning, ges den ofta sken av högmod. Han beskylls för att vilja väcka strid. . . Varför blev Kristus och alla martyrerna dödade? Därför att de ansågs vara högmodiga. Man menade att de föraktade tidens visdom. De kom ju med nya läror utan att först rådgöra med dem som försvarade de gamla åsikterna.” DSS 127.1

Åter förklarade han: “Vad jag än gör kommer det inte att förverkligas genom mänsklig klokhet utan genom Guds råd. Om verket är av Gud, vem kan då hindra det? Om inte, vem kan då befrämja det? Ske inte min vilja, inte heller deras och inte heller vår, utan din vilja, o helige Fader, du som är i himmelen.” — D’Aubigné, band 3, kap. 6. DSS 127.2

Även om Luther hade letts av den helige Ande att börja sitt verk kunde han inte genomföra det utan allvarlig kamp. Hans fiender hånade honom. De förvrängde hans avsikter. Deras orättfärdiga och ondskefulla angrepp på hans karaktär och motiv vällde in över honom som en överväldigande flodvåg. Angreppen blev inte utan effekt. Han hade varit övertygad om att folkets ledare både inom kyrkan och skolorna med glädje skulle ansluta sig till honom i hans reformverk. Uppmuntran från män i höga positioner hade fyllt honom med hopp och mod. I sitt sinne hade han redan sett en ljusare dag gry för kyrkan. Men uppmuntran hade vänts i klander och fördömande. Många framstående personer både inom kyrkan och i statsförvaltningen var övertygade om att han hade rätt i sina teser. Men de insåg snart att det skulle ske stora förändringar, om dessa sanningar skulle bli godkända. Att upplysa och reformera folket skulle faktiskt bli detsamma som att undergräva den romerska kyrkans auktoritet. Det skulle stoppa tusentals av de strömmar av pengar som nu flöt in i dess skattkammare. Det skulle i hög grad begränsa de påvliga ledarnas överdåd och lyx. Om man lärde folket att tänka och handla som ansvariga människor som såg upp endast till Kristus för att få frälsning, skulle detta dessutom störta påvens tron och eventuellt frånhända dem deras egen auktoritet. Därför förkastade de den kunskap som Gud erbjöd dem. De tog ståndpunkt emot Kristus och sanningen genom att sätta sig upp mot den man som han hade sänt för att skänka dem ljus. DSS 127.3