Den stora striden

Hedniska fanor på “helig plats”

Jesus berättade för de lyssnande lärjungarna om den dom som skulle drabba det avfälliga Israel och framförallt den vedergällningens hämnd som skulle komma att drabba dem därför att de hade förkastat och korsfäst Messias. Tecken som ingen skulle ta miste på skulle visa när tiden var inne för dessa skrämmande händelser. Den fruktade stunden skulle komma plötsligt och överraskande. Frälsaren varnade sina efterföljare: “När I nu fån se ‘förödelsens styggelse’, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats — den som läser detta, han give akt därpå — då må de som äro i Judéen fly bort till bergen.” — Matt. 24: 15,16; Luk. 21: 20, 21. När Roms hedniska fanor skulle resas på den heliga mark som sträckte sig några stadier utanför stadsmurarna, skulle Kristi efterföljare sätta sig i säkerhet genom att fly. När det varnande tecknet visade sig skulle de som ville fly, inte tveka. Överallt i Judéen såväl som i Jerusalem måste tecknet på att de skulle fly, ögonblickligen åtlydas. Den som då kanske var uppe på taket fick inte ens gå ned i huset för att rädda sina dyrbaraste skatter. De som arbetade på åkern eller i vingården fick inte ta tid till att hämta ytterkläderna som de hade lagt av sig medan de arbetade i dagens hetta. De fick inte vänta ett ögonblick. Annars skulle de omkomma i ödeläggelsen. DSS 25.2

Under Herodes’ regering hade Jerusalem i hög grad blivit förskönat. Anläggandet av torn, murar och befästningsverk i samband med det starka skydd som staden var utrustad med genom sitt läge, hade gjort den praktiskt taget ointaglig. Om någon vid denna tidpunkt offentligt hade förutsagt att staden skulle bli ödelagd, skulle han liksom Noa ha blivit kallad en förryckt olycksprofet. Men Kristus hade sagt: “Himmel och jord skola förgås, men mina ord skola aldrig förgås.” — Matt. 24: 35. Det var på grund av stadens synder som Guds vrede hade uttalats över Jerusalem. Dess hårdnackade otro gjorde straffdomen oundviklig. Herren hade sagt genom profeten Mika: “Hören då detta, I hövdingar av Jakobs hus och I furstar av Israels hus, I som hållen för styggelse, vad rätt är, och gören krokigt allt vad rakt är. I som byggen upp Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet — den stad, vars hövdingar döma för mutor, vars präster undervisa för betalning och vars profeter spå för penningar, allt under det de stödja sig på Herren och säga: ‘Är icke Herren mitt ibland oss? Olycka skall ej komma över oss’.” — Mika 3: 9-11. DSS 26.1

Dessa ord ger en verklighetstrogen bild av de demoraliserade och egenrättfärdiga medborgarna i Jerusalem. Samtidigt som de bekände sig att strängt iaktta Guds lag överträdde de alla dess principer. De hatade Kristus därför att hans renhet och helighet uppenbarade deras ogudaktighet. De beskyllde honom for att vara orsaken till alla de olyckor som hade drabbat dem på grund av deras synder. Fastän de visste att han var oskyldig, hade de förklarat att han måste röjas ur vägen av hänsyn till nationens säkerhet. “Om vi låta honom så fortfara”, sade de ledande bland judarna, “skola alla tro på honom, och romarna komma då att taga ifrån oss både land och folk” — Joh. 11: 48. Om Kristus offrades skulle de kanske ännu kunna bli ett starkt och enat folk. Så resonerade de och samryckte med översteprästen, då han förklarade att det var bättre att en man dog för folket än att hela folket skulle förgås. DSS 26.2

På det sättet hade judafolkets ledare byggt “Sion med blodsdåd och Jerusalem med orättfärdighet”. (Mika 3:10.) Och då de mördade sin Frälsare, därför att han hade bestraffat deras synder, var deras egenrättfärdighet ändå så stor, att de betraktade sig själva som Guds särskilt gynnade folk och väntade att Herren skulle befria dem från deras fiender. “Därför”, skrev profeten vidare, “skall för eder skull Sion varda upplöjt till en åker och Jerusalem bliva en stenhop och tempelberget en skogbevuxen höjd.” — Mika 3: 12. DSS 27.1