Den stora striden

Kejserligt löfte bryts

Då han kom till Konstanz fick han löfte om frihet. Till kejsarens lejdbrev fogades en personlig försäkran om beskydd från påven. Men dessa högtidliga och upprepade förklaringar infriades inte. Reformatorn blev snart arresterad och satt i en motbjudande fängelsecell. Detta skedde efter order från påven och kardinalerna. Senare överfördes han till en stark borg på den andra sidan av Rhen och hölls som fånge där. Påven, som fick liten nytta av sin trolöshet, blev strax därefter insatt i samma fängelse. — Bonnechose, band 1, sid. 247. I kyrkomötet blev påven förklarad skyldig till de grövsta förbrytelser, förutom mord, simoni och hor och “synder som det inte är lämpligt att nämna”. Detta förklarade kyrkomötet självt och han blev till sist fråntagen sin påvekrona och satt i fängelse. De två motpåvarna blev också avsatta och en ny påve blev vald. DSS 103.2

Fastän påven hade gjort sig skyldig till större förbrytelser än Hus någon gång hade beskyllt prästerna för och som han krävde en reform emot, gick samma kyrkomöte, som hade degraderat påven, nu till verket för att krossa reformatorn. Fängslandet av Hus väckte stor vrede i Böhmen. Mäktiga adelsmän inlämnade allvarliga protester till kyrkomötet mot denna våldshandling. Kejsaren som inte gärna ville tillåta brott mot en lejd, satte sig emot att kyrkomötet skulle behandla Hus’ sak. Men reformatorns fiender var både illasinnade och ihärdiga. De sökte påverka kejsaren genom hans fördomar, hans fruktan och hans iver för kyrkan. De kom med långdragna argument för att bevisa att “man inte bör hålla löften som har getts till kättare eller till personer som är misstänkta för kätteri, även om de har lejdbrev från kejsare eller från konungar”. — Jacques Lenfant: History of the Council of Constance, band 1, sid. 516. Till slut lyckades de. DSS 103.3

Då Hus inställdes inför kyrkomötet var han försvagad av sjukdom och den långa fängelsevistelsen. Den fuktiga, dåliga luften i cellen hade orsakat en feber som nästan hade tagit hans liv. I tunga kedjor stod han framför kejsaren som hade gett sin hedersord på att skydda honom. Under de långvariga förhandlingarna höll han oryggligt fast vid sanningen. Medan de församlade myndigheterna från kyrka och stat lyssnade, framförde han en högtidlig protest mot korruptionen inom prästståndet. Då han ställdes inför valet mellan att avsvärja sig sin lära eller lida döden valde han martyrens öde. DSS 104.1

Guds nåd höll honom uppe. Under de veckor han måste lida, innan den slutliga domen föll, var hans själ full av himmelens frid. “Detta skriver jag i fängelset och med min kedjade hand, medan jag väntar min dödsdom i morgon”, skrev han till en vän. . . . “När vi med Jesu Kristi hjälp möts igen i det kommande livet med dess härliga frid, kommer du att få veta hur barmhättig Gud har varit mot mig och hur kraftfullt han har hjälpt mig i mina frestelser och prövningar.” — Bonnechose, band 2, sid. 67. DSS 104.2

Från sin mörka fängelsecell förutsåg Hus hur den sanna tron skulle segra. I sina drömmar vände han tillbaka till kapellet i Prag, där han hade förkunnat evangelium. Han såg att påven och hans biskopar höll på att utplåna de bilder av Kristus som han hade målat på väggen. Denna syn plågade honom, men nästa dag såg han många målare ivrigt upptagna med att framställa dessa bilder i större antal och klarare färger. Så snart arbetet var färdigt sade målarna som omgavs av en väldig människoskara: “Låt nu påven och biskoparna komma. De kommer aldrig att kunna utplåna dem mer.” Då reformatorn omtalade denna dröm sade han: “Jag är säker på att Kristi bild aldrig skall bli utplånad. De har önskat ödelägga den, men den kommer att målas igen i allas hjärtan av predikanter som är mycket bättre än jag.” — D’Aubigné, band 1, kap. 611 DSS 104.3

För sista gången blev nu Hus ställd inför kyrkomötet. Det var en stor, lysande församling — kejsaren, rikets furstar, de furstliga deputerade, kardinaler, biskopar och präster. Dessutom en stor skara åskådare. Från alla platser inom kristenheten hade människor kommit för att se det första offret i den långa kamp som skulle föra till seger för samvetsfriden. DSS 104.4

Då Hus uppfordrades att ge sitt sista avgörande svar, förklarade han att han inte kunde återkalla någonting. Medan han riktade sin genomborrande blick på monarken som så skamligt hade brutit sitt löfte förklarade han: “Av egen fri vilja bestämde jag mig för att komma inför kyrkomötet under offentligt beskydd på tro och heder från kejsaren som är närvarande här.” — Bonnechose, band 2, sid. 84. Sigismund rodnade kraftigt då alla i församlingen riktade blicken mot honom. DSS 105.1