Den stora striden

Stad i interdikt

Nyheten om verksamheten i Prag nådde Rom. Hus blev anmodad att sammanträffa med påven. Att lyda denna order skulle för Hus vara detsamma som att utsätta sig för säker död. Konungen och drottningen i Böhmen, universitetet, medlemmar av adeln och ämbetsmän i regeringen riktade en gemensam framställning till påven om att Hus skulle få lov att bli kvar i Prag och i stället sända en ställföreträdare till Rom. I stället för att bevilja denna begäran bestämde påven att Hus skulle ställas inför domstol och dömas. Och därefter för klarade han staden Prag i interdikt. DSS 97.2

Vid denna tid skapade en sådan dom alltid fruktan vida omkring. De ceremonier som följde med en sådan handling var i hög grad avsedda att väcka skräck hos ett folk som trodde att påven representerade Gud själv. De ansåg att han hade nycklarna till himmelen och helvetet samt makt att utdöma såväl materiella som andliga straffdomar. Folk trodde i allmänhet att himmelens portar var stängda för den del av landet som lades i interdikt och att de döda var utestängda från de saligas boningar, intill dess det behagade påven att upphäva bannlysningen. Som ett tecken på denna fruktansvärda olycka upphörde all religiös verksamhet. Kyrkorna stängdes. Vigsel utfördes ute på kyrkogården. De döda, som inte fick begravas i vigd jord, blev utan begravningsceremoni gravsatta i diken eller ute på fälten. Genom sådana saker som gjorde intryck på människors fantasi, försökte den romerska kyrkan att härska över människors samveten. Tumult utbröt i Prag. En stor del av befolkningen fördömde Hus och anklagade de honom för att vara orsak till alla olyckor. De krävde att han skulle utlämnas till den romerska kyrkan. För att stormen skulle lägga sig drog sig reformatorn tillfälligt tillbaka till sin födelseort. Till sina vänner som blev kvar i Prag skrev han: “När jag har dragit mig tillbaka ifrån er, så är det för att följa Jesu Kristi befallning och exempel. Ondsinnade människor skall inte få någon som helst möjlighet till att ådra sig evig fördömelse. Jag skall heller inte bli orsak till förföljelse och svårigheter för de fromma. Jag har också rest bort av fruktan för att ogudaktiga präster under längre tid alltjämt skulle kunna förbjuda förkunnandet av Guds ord bland er. Men jag har inte lämnat er för att förneka den gudomliga sanningen som jag med Guds hjälp är villig att dö för.” — Bonnechose, The Reformers before the Reformation, band 1 sid. 87. Hus upphörde inte att arbeta utan reste omkring i trakterna och predikade för intresserade människoskaror. De förhållningsregler som påven tillgrep för att undertrycka evangelium, blev således ett medel till att det förkunnades i vidare kretsar. “Ty icke mot sanningen, utan allenast for sanningen förmå vi något.” — 2 Kor. 13:8. DSS 97.3

“Det ser ut som om Hus vid denna tidpunkt i sin karriär genomgick en allvarlig inre kris. Även om kyrkan försökt övervinna honom med sina bannstrålar förkastade han ännu inte dess auktoritet. För honom stod kyrkan alltjämt som Kristi brud. Påven var Guds representant och ställföreträdare. Det som Hus kämpade mot var maktmissbruket, inte själva principen. Detta medförde en fruktansvärd kamp mellan hans intellektuella överbevisning och samvetets röst. Om kyrkans auktoritet var rättfärdig och ofelbar, såsom han trodde att den var, hur kunde det då komma sig att han kände sig tvingad att sätta sig upp emot den? Han insåg att det skulle vara synd att lyda den. Men varför skulle lydnad mot en ofelbar kyrka medföra ett sådant resultat? Detta problem kunde han inte lösa. Detta tvivel plågade honom gång på gång. Den närmaste lösning han kunde komma fram till, var att det som hände på Frälsarens tid måste ha inträffat på nytt. Prästerna inom kyrkan hade blivit ogudaktiga människor och använde sin lagliga myndighet till olagliga ändamål. Detta gjorde att han godtog följande princip för sig själv och sin förkunnelse: Samvetet skall ledas av Bibelns lära såsom vårt förstånd uppfattar den. Med andra ord kom han fram till, att den enda, ofelbara vägledaren är Bibeln och inte kyrkans uttalanden genom prästerskapet.” — Wylie, band 3, kap. 2. DSS 98.1

När stämningen i Prag efter en tid hade lugnat sig, återvände Hus till Betlehemskapellet för att fortsätta förkunnandet av Guds ord med ännu större iver och frimodighet. Hans fiender var verksamma och mäktiga. Men drottningen och många bland adeln var hans vänner, och en stor mängd av folket tog hans parti. Hans rena, upphöjda lära och hans helgade liv stod i motsats till de demoraliserande dogmer som anhängarna av romarkyrkan förkunnade. Den girighet och de utsvävningar som de gjorde sig skyldiga till, kom många att betrakta det som en ära att stå på hans sida. DSS 99.1

Hittills hade Hus stått ensam i sin verksamhet, men nu slöt sig Hieronymus till reformationsarbetet. Han hade under sin vistelse i England tagit emot Wycliffes lära. Dessa två stod från och med nu tillsammans i livet. Inte heller i döden skulle de skiljas. Begåvning, vältalighet och lärdom, alltsammans något som vinner gehör hos folket, var egenskaper som Hieronymus ägde i framträdande grad. Men när det gällde egenskaper som utgör sann karaktärsstyrka var Hus den större. Hans lugna omdöme dämpade den intensive Hieronymus, som med sann ödmjukhet uppfattade hans värde och rättade sig efter hans råd. Under deras gemensamma ansträngningar gick reformverket framåt med större hastighet. Gud tillät stort ljus lysa in i dessa utvalda mäns sinnen, och han uppenbarade för dem många av de villfarelser som härskade inom den romerska kyrkan. De fick emellertid inte del av allt det ljus som skulle ges till världen. Genom dessa sina tjänare arbetade Gud för att föra folket ut ur katolicismens mörker. Men de mötte många och stora hinder. Gud förde dem steg för steg framåt, efterhand som de kunde orka med det. De var inte beredda att kunna ta emot allt ljus på en gång. Det skulle bara ha fått dem att vända sig bort, såsom fallet är med den som länge har varit i mörker, när solen i sin middagsglans lyser på dem. Därför uppenbarade Gud det för de ledande männen i små portioner, efterhand som folket kunde ta emot det. Ned genom århundradena skulle andra trofasta arbetare följa efter dem för att leda människorna ännu längre på Reformationens väg. DSS 99.2