Den stora striden

Maning till omvärdering

För det första förutsätter jag att Kristi evangelium är hela summan av Guds lag... och jag förmodar att biskopen av Rom, eftersom han är Kristi ställföreträdare här på jorden, är skyldig att framför alla andra lyda denna evangeliets lag. Storheten bland Kristi lärjungar kom ju inte till uttryck i världslig värdighet och ära, utan i att de noga följde Kristus i hans liv och verksamhet... Kristus var ju under sin vandring på jorden en fattig man, och han vände sig bort från all jordisk makt och ära... Därför kan jag inte komma till någon annan slutsats än att ingen troende bör följa varken påven själv eller någon annan helig man längre än denne följer sin Herre Jesus Kristus. Petrus och Sebedeussönerna väckte ju förargelse, då de fikade efter världslig ära i stället för efter att följa Kristi exempel. Därför bör man inte följa dem i sådana villfarelser... DSS 88.3

Påven borde överlåta allt världsligt välde till de världsliga myndigheterna och allvarligt förmana hela sitt andliga stånd till detta. Så gjorde ju Kristus, framförallt ifråga om sina apostlar. Om jag har fel i detta, vill jag med största ödmjukhet ta emot tillrättavisning, ja, till och med döden om det är nödvändigt. Om jag kunde göra det jag själv önskar, skulle jag i sanning framträda inför biskopen i Rom. Men Herren har hindrat mig och har lärt mig att lyda Gud mer än människor.” DSS 89.1

Till slut sade han: “Låt oss be vår Gud att han må väcka påven Urbanus VI såsom han har börjat, att han med sitt prästerskap må följa Herren Jesus Kristus i liv och vandel, och att de må undervisa folket grundligt, så att också de troget kan följa dem på samma väg.” — John Foxe, Acts and Monuments, band 3, sid. 49, 50. DSS 89.2

Så framställde Wycliffe Kristi ödmjukhet och mildhet för både påven och hans kardinaler. Han avslöjade inte bara för dem själva utan för hela kristenheten den stora kontrasten mellan dem och den Mästare, vars representanter de bekände sig vara. DSS 89.3

Wycliffe väntade sig inte något annat än att hans liv skulle bli priset för hans trohet. Konungen, påven och biskoparna hade förenat sig för att röja honom ur vägen. Det föreföll ofrånkomligt att det i bästa fall skulle dröja endast några månader, innan han fördes till bålet. Hans mod var emellertid orubbligt. “Varför talar du om att söka martyrkronan långt borta?” sade han. “Predika Kristi evangelium för de högmodiga prästerna och du kommer inte att kunna undgå att bli martyr. Skulle jag tiga och få leva?. . . Aldrig! Låt slaget drabba. Jag väntar det.” — D’ Aubigné, band 17, kap. 8. DSS 89.4

Men Guds försyn beskyddade honom alltjämt. Den man som hela sin livstid så modigt hade försvarat sanningen och dagligen satt sitt liv på spel, skulle inte falla offer för sina fiender. Wycliffe hade aldrig försökt skydda sig själv. Herren hade varit hans beskyddare. Och nu, då hans fiender var säkra om sitt byte, drog Gud honom undan deras makt. Under det att han höll på att dela ut nattvarden till sin församling i Lutterworth fick han ett nytt slaganfall och dog snart därefter. DSS 89.5

Gud hade gett Wycliffe en uppgift. Han hade lagt sanningens ord i hans mun. Han hade satt en vakt omkring honom så att hans ord skulle kunna nå ut till folket. Hans liv skyddades och hans arbete fortsatte, intill dess grunden för Reformationens stora verk hade lagts. DSS 90.1