Den stora striden

Oförändrade avsikter

Även om Satan blev tvungen att erkänna Guds rättfärdighet och att böja sig för Kristi herravälde, är hans karaktär oförändrad. Som en oemotståndlig flodvåg bryter åter hans upproriska anda fram. Full av raseri bestämmer han sig för att inte ge upp den stora striden. Tiden har kommit för hans sista desperata kamp mot himmelens Konung. Han rusar rakt in i skaran av sina undersåtar och försöker inspirera dem med sitt eget raseri och uppegga dem till omedelbar strid. Men bland alla de otaliga miljoner som han har lockat till uppror finns inte en enda som erkänner hans herravälde. Hans makt är slut. De ogudaktiga är fyllda av samma hat mot Gud som besjälar Satan, men de ser att deras sak är hopplös. De kan inte segra över Gud. Deras raseri vänder sig mot Satan och dem som har varit hans medhjälpare för att bedra dem. Med djävulskt raseri kastar de sig över dem. DSS 640.2

Herren säger: “Eftersom du i ditt hjärta tycker dig vara en gud, se, därför skall jag låta främlingar komma över dig, de grymmaste folk; och de skola draga ut sina svärd mot din visdoms skönhet och skola oskära din glans. De skola störta dig i graven.” “Jag. . . förgjorde dig, du vittskuggande kerub; du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna. . . därför slog jag dig ned till jorden och gav dig till pris åt konungarna, så att de fingo se sin lust på dig. . . Jag lät dig ligga såsom aska på jorden inför alla som besökte dig. . . Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.” — Hes. 28: 6-8, 16-19. DSS 640.3