Den stora striden

Kapitel 41—De tusen åren

Vad händer med jorden när Jesus har hämtat sitt folk och fört dem till himmelen? Jo, i tusen år skall jorden ligga nedbruten och öde. Endast Satan och hans fallna änglar befinner sig då här på jorden. Under dessa tusen år har de gott om tid att tänka igenom sina gärningar.
“Hennes synder räcka ända upp till himmelen, och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdiga gärningar. . . iskänken dubbelt åt henne i den kalk, vari hon har iskänkt. Så mycket ära och vällust som hon har berett sig, så mycken pina och sorg mån I bereda henne. Eftersom hon säger i sitt hjärta: ‘Jag tronar såsom drottning och sitter icke såsom änka, och aldrig skall jag veta av någon sorg’, därför skola på en och samma dag hennes plågor komma över henne: död och sorg och hungersnöd; och hon skall brännas upp i eld. Ty stark är Herren Gud, han som har dömt henne. Och jordens konungar, som hava bedrivit otukt och levat i vällust med henne, skola gråta och jämra sig över henne, . . . skola säga: ‘Ve, ve dig, Babylon, du stora stad, du starka stad! Plötsligt har nu din dom kommit’.” — Upp. 18: 5-10. DSS 622.1

“Köpmännen på jorden” som har “skaffat sig rikedom genom hennes omåttliga vällust”, “skola stå långt ifrån av förfäran över hennes pina, de skola gråta och sörja och de skola säga: ‘Ve, ve dig, du stora stad, du som var klädd i fint linne och purpur och scharlakan, du som glänste av guld och ädla stenar! I ett ögonblick har nu denna stora rikedom blivit förödd’.” — Upp. 18: 11, 3, 15-17. DSS 622.2

Sådana är de domar som drabbar Babylon på “Guds vredes stora dag”. Hon har fyllt sina ogärningars mått, hennes ödesstund har kommit. Hon är mogen att förgöras. DSS 622.3

När Guds röse befriar hans folk från fångenskapen blir det ett fruktansvärt uppvaknande för dem som har förlorat allt i livets stora strid. Så länge prövningstiden pågick, lät de sig förblindas av Satans bedrägeri och urskuldade sin synd. De rika kände sig stolta över sin överlägsenhet över dem som var mindre gynnade. Men de hade vunnit sin rikedom genom att överträda Guds lag. De försummade att mätta de svältande, kläda de nakna, att göra rätt och att älska barmhärtighet. De upphöjde sig själva och sökte vinna beröm från sina medmänniskor. Nu har de förlorat allt som gjorde dem stora. De har lämnats utblottade och försvarslösa. Skräckslagna ser de att deras avgudar, som de älskade högre än sin Skapare, blir lagda i ruiner. De sålde sin själ för jordisk rikedom och njutning. De sökte inte att bli rika inför Gud. Resultatet blev att deras liv blev ett misslyckande. Deras nöjen blev bitterhet. Deras skatter multnade bort. Det de samlade ihop under en hel livstid sveptes bort på ett ögonblick. De rika klagar över att deras hus har ödelagts och att de har förlorat silver och guld. Men deras klagan förstummas av fruktan för att de själva skall omkomma tillsammans med sina avgudar. DSS 622.4

De ogudaktiga är fyllda av ånger, men inte därför att de har syndat mot Gud och sina medmänniskor utan därför att Gud har segrat. De beklagar resultatet men inte sin ogudaktighet. Om de finge tillfälle, skulle de använda alla sina medel för att själva vinna seger. DSS 623.1

Världen ser hur de människor som de föraktade, hånade och försökte att utplåna, går oskadda genom pest, storm och jordskalv. Han som är en förtärande eld för dem som överträder Guds lag, är en trygg tillflykt för sitt folk. DSS 623.2

Förkunnaren som har lämnat sanningen för att vinna popularitet, ser nu sin läras verkliga natur och dess inflytande. Det är tydligt att ett allseende öga följde honom, då han stod i talarstolen, gick på gatan eller blandade sig med människorna i deras sysslor. Alla känslor, varje rad som skrivits, varje ord som talats, varje handling som kommer människorna att söka tillflykt till lögn har varit ett förskingrande utsäde. Nu ser han skörden i form av fördärvade, förlorade människor omkring sig. DSS 623.3

Herren säger: “De taga det lätt med helandet av dottern mitt folks skada, de säga: ‘Allt står väl till, allt står väl till’, och dock står icke allt väl till.” “Eftersom I genom lögnaktigt tal haven gjort den rättfärdige försagd i hjärtat, honom som jag ingalunda ville plåga, men däremot haven styrkt den ogudaktiges mod, så att han icke vänder om från sin onda väg och räddar sitt liv.” — Jer. 8: 11; Hes. 13: 22. DSS 623.4

“Ve över de herdar som fördärva och förskingra fåren i min hjord! . . . Men se, nu skall jag hemsöka eder för edert onda väsendes skull. Jämren eder, I herdar, och klagen; ty tiden är inne, att I skolen slaktas, I skolen bliva förskingrade, . . . Då finnes icke mer någon undflykt för herdarna, icke mer någon räddning för de väldige i hjorden.” — Jer. 23: 1, 2; 25: 34, 35. DSS 624.1

Både präster och lekmän ser att de inre har stått i rätt förhållande till Gud. De ser att de har gjort uppror mot honom som är upphov till alla rättfärdiga och heliga lagar. Åsidosättandet av de gudomliga föreskrifterna gav upphov till tusentals källor av ondska, av strid, hat och orättfärdighet, till dess att jorden blev ett enda stort slagfält, en fördärvets grop. Detta framställs nu för dem som förkastade sanningen och valde villfarelsen. Ord kan inte beskriva den längtan som de olydiga och otrogna känner efter det som de för evigt har förlorat — det eviga livet. Människor som världen tillbad på grund av deras begåvning och vältalighet, ser nu allt detta i dess rätta belysning. Nu förstår de vad de har förlorat genom överträdelsen. De faller ned för dem som de har föraktat och hånat för deras trohet och bekänner att Gud har älskat dem. DSS 624.2