Den stora striden

Genom de öppna portarna

Framför den återlösta skaran ligger den heliga staden. Jesus öppnar pärleportarna på vid gavel och det folk som har följt sanningen går in igenom dem. Där ser de Guds paradis, Adams hem innan han syndade. En röst som är härligare än någon musik som har ljudit för dödliga människor, säger till dem: “Er strid är slut.” “Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som är tillrett åt eder från väldens begynnelse.” DSS 616.1

Nu uppfylls Frälsarens bön för sina lärjungar: “Jag vill, att där jag är, där skola ock de som du har givit mig vara med mig.” “Inför sin härlighet, ostraffliga, i fröjd”. (Jud. vers 24.) Kristus presenterar för Fadern dem som han köpt med sitt blod och förklarar: “Se här äro jag och barnen som Gud har, givit mig.” “Dem. . . som du har anförtrott åt mig” “bevarade jag. . . i ditt namn.” Vilket under av återlösande kärlek, vilken hänförande stund, när den oändlige Fadern skall betrakta sin avbild, då han ser de återlösta. Syndens spår är avlägsnade, dess fördärv utplånat, och människan är åter i harmoni med det gudomliga. DSS 616.2

Med obeskrivlig kärlek välkomnar Jesus sina trogna att ta del av deras Herres glädje. Frälsarens glädje är att han i sin härlighets rike ser dem som blivit frälsta genom hans lidanden och förödmjukelse. De återlösta får del av denna glädje, när de bland de heliga ser dem som de har vunnit för Kristus genom sina böner, sitt arbete och sina uppoffringar. De upplever en obeskrivlig glädje när de samlas kring den stora, vita tronen och där får se dem som de har fört till Kristus. De har vunnit andra och dessa återigen andra. Alla har gått in i vilans hamn, där de lägger sina kronor ned för Jesu fötter och skall prisa honom genom ändlösa evigheter. DSS 616.3

När de frälsta har välkomnats till Guds stad fylls luften av glädjerop. Den förste och andre Adam skall nu mötas. Guds Son står med utsträckta armar för att ta emot människosläkters stamfader — han som skapades och som syndade mot sin Skapare. Synden var orsaken till att Frälsaren måste bära korsets märken på sin kropp. När Adam ser de fruktansvärda märkena efter spikarna slår han inre armarna om sin Herre utan kastar sig i ödmjukhet ned för hans fötter och ropar: “Värdigt, värdigt är Lammet som blev slaktat!” Milt reser Frälsaren honom upp och inbjuder honom att ännu en gång betrakta Edenhemmet, från vilket han så länge varit skild. DSS 617.1

Efter det att Adam hade drivits ut ur Eden, var hans liv på jorden fyllt av sorg. Varje vissnande blad, varje djur som offrades, varje förstörande av naturens fagra ansikte, varje fläck på människans renhet blev en ny påminnelse om hans synd. Han led fruktansvärt, då han såg hur orättfärdigheten ökade och då han, som svar på sina rillrättavisningar, hörde anklagelsen att det var han själv som var orsak till synden. DSS 617.2

I närmare tusen år led Adam med tålig ödmjukhet syndens straff. Han ångrade uppriktigt sin synd. Han litade på den utlovade Frälsarens förtjänst. Han dog i hoppet om uppståndelse. Guds Son återlöste människorna från deras nederlag och fall och nu blir Adam genom försoningsverket åter insatt i sitt första herradöme. DSS 617.3

I gränslös lycka betraktar han träden som en gång gladde honom, samma träd som han plockade frukt ifrån under sin oskulds och glädjes dagar. Han ser vinrankorna som han med egna händer har odlat, samma blommor som han en gång gladde sig åt att vårda. Han förstår nu att detta är verklighet. Han förstår att detta i sanning är det återupprättade paradiset och att det är vackrare än då han drevs ut ifrån det. Frälsaren för honom fram till Livets Träd, plockar den härliga frukten och bjuder honom att äta. Han ser sig omkring och upptäcker att en stor skara av hans familj är återlöst och står i Guds paradis. Då kastar han sin lysande krona för Jesu fötter och omfamnar Återlösaren. Han spelar på den gyllene harpan. Himmelens valv ekar av den triumferande sången: “Värdigt, värdigt, värdigt är Lammet som blev slaktat, men som lever igen!” Adams familj upprepar sången och kastar sina kronor för Frälsarens fötter i det att de böjer sig inför honom i tillbedjan. DSS 617.4