Den stora striden

Obotfärdighetens konsekvens

Det är omöjligt att beskriva deras skräck och förtvivlan som har trampat Guds heliga lag under fötterna. Herren gav dem sin lag. De kunde ha jämfört sin karaktär med den och lärt känna sina brister, medan det ännu fanns tillfälle till ånger och omvändelse. Men för att vinna världens gunst satte de Guds bud åt sidan och lärde andra att överträda dem. De föresökte tvinga Guds folk att vanhelga hans sabbat. Nu döms de av den lag som de tidigare föraktade. Ohyggligt klart ser de att de inte har någon ursäkt. De valde vem de ville tjäna och tillbedja. “I skolen då åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” - Mal 3:18. DSS 610.1

Guds lags fiender, från predikanten till den minste bland dem, får en ny uppfattning om sanning och plikt. För sent ser de, att det fjärde budets sabbat är den levande Gudens insegel. För sent förstår de den falska sabbatens rätta natur och den svaga grund de byggt på. De inser att de har kämpat mot Gud. Religiösa lärare förde människor i fördärvet medan de påstod att de förde dem till paradisets portar. Inte förrän på den sista räkenskapsdagen får man veta vilket stort ansvar som vilade på de människor som hade ett heligt ämbete, och vilka fruktansvärda följder deras otrohet förde till. Bara i evigheten kan vi helt förstå, vad det betyder att en människa går förlorad. Ett fruktansvärt öde drabbar den människa till vilken Gud säger: “Gå bort ifrån mig, du onde tjänare.” DSS 610.2

Guds röst hörs nu från himmelen. Han förkunnar dagen och stunden, då Jesus kommer för att överlämna det eviga förbundet till Guds folk. Som dånet av det starkaste åskdunder rullar Herrens ord ut över hela jorden. Guds folk lyssnar med blicken vänd uppåt. Deras ansikten är upplysta av hans härlighet och lyser såsom Mose ansikte då han kom ned från Sinai. De ogudaktiga kan inte uthärda att se på dem. Och när välsignelsen uttalas över dem som har ärat Gud genom att helighålla hans sabbat, ljuder ett mäktigt segerrop. DSS 610.3

Snart ser man i öster ett litet svart moln, ungefär hälften så stort som en hand. Det är det moln som omger Frälsaren och som på det väldiga avståndet tycks vara inhöljt i mörker. Guds folk vet att detta är Människosonens tecken. I högtidlig stillhet stirrar de på det, efterhand som det kommer närmare jorden och blir ljusare och härligare, intill dess att det är ett stort vitt moln med ett underlag som av förtärande eld. Över den höjer sig förbundets regnbåge. Jesus uppenbaras som en mäktig härskare. Nu kommer han inte som “smärtornas man” för att dricka den bittra bägaren, full av skam och förnedring, utan som himmelens och jordens segerherre för att döma levande och döda. Han är “trofast och sannfärdig”, och “han dömer och strider i rättfärdighet”. “Och honom följde. . . de himmelska härskarorna.” (Upp. 19: 11, 14.) En oräknelig skara av änglar följer honom med himmelska lovsånger. Rymden ser ut att vara fylld av dessa lysande varelser. “Hans majestät övertäcker himmelen och av hans lov är jorden full. Då uppstår en glans såsom av solljus.” — Hab. 3: 3, 4. När det levande molnet kommer närmare, kan var och en se Livets furste. Ingen törnekrona vanställer nu hans heliga huvud. Härlighetens diadem vilar i stället på hans ädla panna. Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. “Och på sin mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: ’Konungarnas Konung och herrarnas Herre’.” — Upp. 19: 16. DSS 610.4

I hans närvaro “hava alla ansikten blivit. . . dödsbleka”, och den eviga förtvivlans grämelse faller över dem som har förkastat Guds nåd. “Förfärade hjärtan och skälvande knän. . . Allas ansikten hava skiftat färg.” (Jer. 30:6; Nah. 2:10.) Darrande ropar de rättfärdiga: “Vem kan bestå?” Änglarnas sång tystnar och det följer en tid av skrämmande tystnad. Men så hör de Jesu röst som säger: “Min nåd är dig nog.” Detta fyller de rättfärdiga med glädje. Deras ansikten lyser upp. Och änglarna anslår en högre ton och sjunger åter, under det att de kommer närmare och närmare jorden. Konungarnas Konung stiger ned på molnet som är omgivet av flammande eld. Jorden darrar inför honom. Himlen rullas samman som en bokrulle och alla berg och öar flyttas från sin plats. “Vår Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och omkring honom stormar det med makt. Han kallar på himmelen därovan och på jorden för att döma sitt folk.” — Ps. 50: 3, 4. DSS 611.1

“Och konungarna på jorden, och stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och klipporna: ‘Fallen över oss och döljen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem kan bestå?’” — Upp. 6: 15-17. DSS 611.2