Den stora striden

Effektivt angrepp

Wycliffe var skicklig att upptäcka villfarelser. Han angrep utan fruktan många av de missbruk som den romerska kyrkan hade godkänt genom sin auktoritet. Under den tid han verkade som hovpredikant, tog han frimodigt ställning mot betalandet av den tribut, som påven gjorde anspråk på av den engelske konungen. Han påvisade att den myndighet som påven gjorde anspråk på över världsliga regenter, stred mot både förnuftet och Bibeln. De påvliga kraven hade väckt stark indignation och Wycliffes undervisning utövade ett starkt inflytande på nationens ledande män. Konungen och adeln enades om att motsätta sig påvemaktens krav på världslig myndighet, och vägrade att betala skatten. Så riktades ett effektivt slag mot den påvliga övermakten i England. Ett annat missförhållande som denne reformator förde en lång och häftig kamp emot, var tiggarmunkarnas orden. Dessa tiggarmunkar översvämmade England och de utövade ett olyckligt inflytande på nationens storhet och välstånd. Företagsamhet, utbildning, moral, allt påverkades av tiggarmunkarnas ödeläggande inflytande. Munkarnas lättjefulla liv och tiggeri tärde inte bara starkt på folkets inkomster, utan lärde också folket att betrakta allt arbete med förakt. Ungdomen blev fördärvad och förlorade all känsla för moral. Tiggarmunkarna övertalade många att gå i kloster och viga sig åt klosterlivets sysslor. Ofta skedde detta utan föräldrarnas samtycke och mot deras bestämda vägran och till och med utan att de visste om det. En av de första kyrkofäderna påstod att munklöftet stod över barnens plikt att älska och lyda sina föräldrar. Han sade: “Även om din far skulle ligga och gråta vid din dörr och din mor skulle visa dig den kropp som burit dig och de bröst som gett dig di, så skall du endast trampa på dem och gå vidare raka vägen till Kristus.” Genom denna “monstruösa omänsklighet”, som Luther senare uttryckte det, som “bättre passar en varg eller en tyrann än en kristen och en människa” blev barnens hjärtan förhärdade mot deras föräldrar. — Barnas Sears, The Life of Luther, sid. 70, 69. Så gjorde de påvliga ledarna Guds bud om intet för sina traditioners skull, på samma sätt som fariséerna tidigare. Hemmen övergavs och föräldrarna berövades sina söners och döttrars sällskap. DSS 79.2

Också studenterna vid universiteten blev vilseledda av munkarnas falska föreställningar och lät sig övertalas att gå in i deras ordnar. Många ångrade efteråt detta steg, då de såg att de hade förstört sitt liv och bringat sorg över sina föräldrar. Men när de nu en gång var fångade i snaran, var det omöjlig för dem att bli fria. Många föräldrar som var rädda för munkarnas inflytande, vägrade att sända sina söner till universiteten. Antalet studenter vid de stora universiteten minskade kraftigt. Skolorna tynade bort och okunnigheten tog överhand. DSS 80.1

Påven hade gett dessa tiggarmunkar rätt att meddela folket förlåtelse för synd, om de bekände sina synder för dem. Detta blev en källa till mycket ont. Tiggarmunkarnas benägenhet att öka sina inkomster gjorde att de blev så ivriga att skänka absolution att brottslingar av alla slag samlades kring dem. Som ett resultat därav ökade den grova brottsligheten snabbt. De sjuka och fattiga lämnades åt sitt öde. De gåvor som skulle ha lindrat deras nöd gick till munkarna som med hotelser tilltvingat sig folkets gåvor, i det att de fördömde folkets bristande fromhet som undanhöll gåvorna från deras ordnar. Trots att fattigdomen ingick i den livsstil fattigmunkarna bekände sig till, ökades deras välstånd ständigt. Deras storslagna byggnader och rikt dukade bord, stod i stark kontrast till nationens växande fattigdom. Medan de levde sitt liv i lyx och nöjeslystnad sände de i sitt ställe ut okunniga människor, som bara kunde berätta sällsamma berättelser, legender och anekdoter för att roa folket, så att de ännu lättare skulle låta sig duperas av munkarna. Trots detta kunde tiggarmunkarna fortsätta att behålla greppet över de vidskepliga massorna. De fick dem att tro, att om de bara erkände påvens herravälde, tillbad helgonen och gav munkarna gåvor, uppfyllde de alla sina religiösa plikter och kunde vara säkra på att få en plats i himmelen. DSS 80.2

Lärda och fromma män hade förgäves arbetat på att åstadkomma en reform inom munkarnas ordensväsen. Men Wycliffe hade en klarare uppfattning om problemet. Han angrep det onda vid roten. Han framhöll att själva systemet var falskt och att det borde avskaffas. Diskussioner uppstod och frågor väcktes. Under det att munkarna reste genom landet och sålde påvens avlat, började många tvivla på att det verkligen var möjligt att köpa syndernas förlåtelse för pengar. De började undra om de inte hellre skulle söka förlåtelse hos Gud än hos påven i Rom. (Se “Tillägg” om sid. 59.) Ganska många började bli oroliga över tiggarmunkarnas girighet. Deras begär var uppenbarligen omättligt. “Roms munkar och präster”, sade de, “tär på oss som en kräftsvulst. Gud måste befria oss, i annat fall kommer folket att gå under.” — D’Aubigné, band 17, kap. 7. För att dölja sin girighet påstod dessa munkar att de följde Frälsarens exempel när de tiggde. De förklarade att Kristus och hans apostlar levde på allmosor. Men detta påstående skadade deras sak, eftersom den fick många att börja läsa Bibeln för att de själva skulle få veta vad som var sanning — ett resultat som minst av allt var vad Rom önskade. Människornas sinnen riktades mot källan till all sanning, den källa som det var Roms avsikt att hålla dold. DSS 81.1

Wycliffe började skriva och ge ut småskrifter mot munkarna. I dessa försökte han inte så mycket att komma in i diskussioner med dem, utan han sökte leda människors tankar till Bibelns lära och dess författare. Han visade att påven inte hade större makt att ge människor förlåtelse för synd eller att bannlysa dem, än vilken som helst annan präst. Ingen bannlysning kan äga giltighet om inte personen ifråga själv har dragit över sig Guds fördömelse. Han kunde inte på något verksammare sätt ha försökt omstörta det omfattande andliga och världsliga herravälde som påven hade upprättat och som höll miljoner människor fångna både till kropp och själ. DSS 82.1