Den stora striden

Yttre prakt otillfredsställande

Den yttre glansen, prakten och ceremonierna, som endast är ett hån mot den av synden sjuka människans längtan, är ett bevis för inre fördärv. Kristi religion behöver inte dessa attraktioner. I det ljus som lyser från korset framträder kristendomen så ren och tilltalande, att ingen yttre utsmyckning kan förhöja dess sanna värde. Det som är värdefullt i Guds ögon är ett helgat liv och en stilla, ödmjuk anda. DSS 542.2

Yttre prakt är inte nödvändigtvis ett bevis på rena och upphöjda tankar. Även människor som är materialistiska och njutningslystna visar sig ofta ha förfinad smak och stor insikt och förståelse för konst. Satan använder dem ofta som redskap för att få människor att försumma sitt andliga liv, förlora det eviga livet ur synhåll, vända sig bort från sin gudomlige hjälpare och att leva endast för världen. DSS 542.3

En yttre religion tilltalar den inte omvända människan. Prakten och ceremonierna i den katolska gudstjänsten har en förförande, förtrollande makt, som gör att många blir bedragna. De betraktar den romerska kyrkan som själva porten till himmelen. Inga andra än de som stadigt placerar sina fötter på sanningens grund och som i sina sinnen är förnyade genom Guds Ande, är skyddade mot dess inflytande. Tusentals som inte känner Kristus av egen erfarenhet, kommer att bli förförda och förledda att godta gudaktighetens form men sakna dess kraft. Just en sådan religion är det som massorna åstundar. DSS 543.1

Kyrkans anspråk på rätten att förlåta synd gör, att katolikerna tycker att de har frihet att synda. Bikten som är nödvändig för att man skall få förlåtelse, gör också sitt till för att befrämja det onda. Den som faller på knä för en syndig människa och bekänner sitt hjärtas dolda tankar och föreställningar, förringar sitt människovärde och förnedrar alla ädla instinkter. När man avslöjar sina synder för en präst — en felande, syndig människa, som ofta är fördärvad av alkohol och utsvävningar — sänker man sin karaktärs ideal och tar skada till sin själ. Den biktandes uppfattning om Gud sänks till likhet med fallna människor, eftersom prästen står som en Guds representant. Denna nedvärderande bekännelse från människa till människa är den hemliga källan till mycket av det onda som fyller världen och som kommer den att mogna till sin slutliga förintelse. Men för den som gärna vill följa sina egna svagheter, är det behagligare att bekänna för en dödlig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. För människonaturen är det lättare att göra bot än att avstå från synden. Det är lättare att ödmjuka kroppen i säck och aska, i törnen och tyngande kedjor än att korsfästa de syndiga lustarna. Tungt är det ok som det oomvända sinnet är villigt att bära hellre än att böja sig under Kristi ok. DSS 543.2

Det finns en slående likhet mellan den romerska kyrkan och det judiska samhället på Kristi tid. Under det att judarna i hemlighet trampade varje princip i Guds lag under fötterna var de i yttre avseende mycket stränga med att hålla dess bud. De belastade Guds lag med föreskrifter och traditioner som gjorde lydnaden plågsam och betungande. Liksom judarna bekände sig ära lagen, så påstår anhängarna av romarkyrkan att de ärar korset. De upphöjer symbolen på Kristi lidande, under det att de i sitt liv förnekar honom som symbolen framställer. DSS 543.3

Katolskt troende anbringar kors på sina kyrkor, på sina altaren och på sina prästkläder. Överallt ser man korsets tecken. Överallt blir det hedrat och upphöjt. Men Kristi undervisning begravs under en mängd meningslösa traditioner, falska tolkningar och rigorösa föreskrifter. Frälsarens ord om de förblindade judarna gäller i ännu högre grad den romersk-katolska kyrkans ledare: “De binda ihop tunga bördor och lägga dem på människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.” — Matt. 23: 4. Samvetsgranna människor lever i ständig skräck, eftersom de är rädda för en förolämpad Guds vrede, medan många av kyrkans dignitärer lever i lyx och vällust. DSS 543.4

Att tillbedja bilder och reliker, att åkalla helgon och upphöja påven är Satans uppfinningar för att föra människornas sinnen bort från Gud och ifrån hans Son. För att göra deras undergång fullständig, söker han leda uppmärksamheten bort ifrån honom som ensam kan frälsa. Han leder dem till vad som helst som kan ersätta honom som sade: “Kommen till mig, I alla som arbeten och ären betungade, så skall jag giva eder ro.” — Matt. 11: 28. DSS 543.5