Den stora striden
Makt att plåga och skada
Andra fall av liknande natur omtalas i Bibeln. En syrofenicisk kvinnas dotter ansattes hårt av en ond ande. Denne drev Jesus ut med sitt ord. (Mark. 7: 26-30.) “En besatt, som var blind och dövstum” , en ung man som hade en stum ande som ofta “kastat honom än i elden, än i vattnet, för att förgöra honom”. (Matt 12: 22; Mark 9: 17-27.) Den besatte, som behärskades “av en oren ande” och som störde sabbatsfriden i synagogan i Kapernaum — alla dessa botades av den medkännande Frälsaren. (Luk 4: 33-36.) Vid praktiskt taget alla tillfällen talade Kristus till den onde anden som till ett väsen med förstånd. Han befallde denne att lämna sitt offer och aldrig plåga honom mer. De som tillbad i Kapernaum såg hans makt och greps av fruktan. “Häpnad kom över dem alla, och de talade med varandra och sade: ‘Vad är det med dennes ord? Med myndighet och makt befaller han ju de orena andarna, och de fara ut’.” — Luk. 4: 36. DSS 495.2
De som var besatta av onda andar, omtalas ofta som utsatta för stort lidande. Men det stämmer inte alltid. För att tillägna sig övernaturlig makt fanns det några som bjöd det sataniska inflytandet välkommet. De kämpade givetvis inte med andarna. Bland dem fanns de som hade en spådomsande — Simon Magnus, Elymas trollkarlen och den unga flickan som följde efter Paulus och Silas i Filippi. DSS 495.3
Ingen står i större fara att utsättas för inflytande från onda andar än de som, trots Bibelns direkta och talrika vittnesmål, förnekar Djävulens och hans änglars existens och verksamhet. Så länge vi är okunniga om deras list, har de en nästan ofattbar fördel. Många känner dessa andars impulser men de tror, att de följer sin egen klokhet. Detta är anledningen till att Satan, när vi närmar oss tidens slut, då han skall verka med den största kraft, överallt sprider tron att han inte finns till. Det är hans metod att dölja sig själv och sitt sätt att arbeta. Det finns ingenting som den store förföraren fruktar så mycket som att vi skall få kännedom om hans planer. DSS 496.1