Den stora striden

Intriger och bedrägeri

Alla de krafter hans mästerliga intelligens kunde mobilisera sattes nu in på att bedra och vinna sympati hos de änglar som hade stått under hans kommando. Till och med förhållandet att Kristus hade varnat och rått honom förvrängdes för att tjäna hans förrädiska syften. Inför dem som genom sin kärleksfulla tillit hade knutits starkare till honom, hade Satan framhållit att han hade blivit orättfärdigt bedömd, att hans ställning inte respekterats och att hans frihet skulle komma att inskränkas. Efter det att han hade förvrängt Kristi ord, övergick han till direkta lögner och beskyllde Guds Son för att ha planerat att förödmjuka honom inför himmelens inbyggare. Han sökte också misstänkliggöra de lojala änglarna. Alla som han inte kunde få helt över på sin sida anklagade han för att vara likgiltiga för de himmelska väsendenas intressen. De som var trogna mot Gud beskylldes för att utföra just det som han själv gjorde. För att bekräfta sitt påstående om Guds orättfärdighet mot honom förvrängde han Skaparens ord och handlingar. Han försökte förvirra änglarna med hjälp av spetsfundiga argument om Guds avsikter. Allt som var enkelt gjorde han mystiskt. Genom sinnrika förfalskningar kom han dem att ifrågasätta betydelsen av Herrens tydligaste uttalanden Hans höga ställning och nära anknytning till den gudomliga regeringen gav större kraft åt hans framställning. Många lockades till att ansluta sig till honom i uppror mot himmelens auktoritet. DSS 477.1

I sin vishet tillät Gud Satan att fortsätta, till dess att missnöjet utvecklade sig till öppet uppror. Hans planer måste få utvecklas helt, så att alla skulle kunna förstå deras sanna natur och vart de skulle komma att leda. Som den smorde keruben hade Lucifer varit högt ärad. Himmelens änglar älskade honom. Hans inflytande över dem var stort. Guds regering omfattade inte bara himmelens inbyggare utan också alla de världar som han hade skapat. Satan trodde att om han fick himmelens änglar med i upproret, skulle han kunna dra också de andra världarna med sig. Han framställde skickligt sin uppfattning i frågan och använde sig av lögn och bedrägeri för att nå sitt mål. Hans förmåga att förföra var mycket stor. Inte ens de trogna änglarna upptäckte helt hans avsikter eller förstod vart hans arbete skulle leda. DSS 477.2

Satan hade varit så högt ärad och alla hans handlingar så inhöljda i mystik, att det var svårt att för änglarna avslöja den sanna naturen i hans gärningar. Inte förrän synden fullt hade utvecklats, skulle den framträda som det onda den verkligen var. Hittills hade den inte existerat i Guds universum. Heliga väsenden hade ingen aning om dess natur eller hur elakartad den var. De kunde inte se de förskräckliga följderna av att sidosätta Guds lag. I början dolde Satan sitt verk under förmenande av att han var trogen mot Gud. Han menade att han sökte främja Guds ära, befästa hans herravälde och göra allt till det bästa för himmelens inbyggare. När han smög in missnöje i de änglars sinnen som stod under hans inflytande, hade han på ett skickligt sätt kommit det att se ut som om han sökte avlägsna missbelåtenhet. När han argumenterade för förändringar i Guds styrelsesätt och i hans lagar, gjorde han det under förevändningen att sådana förändringar var nödvändiga för att friden i himmelen skulle kunna bevaras. DSS 478.1

I sin kamp mot synden kunde Gud bara använda sig av rättfärdighet och sanning. Satan däremot kunde använda sig av det som Gud inte kunde — smicker och bedrägeri. Han förfalskade det som Gud sade och framställde hans regering i ett falskt ljus inför änglarna. Han påstod att Gud inte var rättfärdig när han utfärdade lagar och regler för himmelens inbyggare. Han hävdade att när Gud krävde lydnad och underordnande av sina skapade väsen, var det bara för att upphöja sig själv. Därför måste Gud göra det klart för änglarna i himmelen och för inbyggarna i alla skapade världar, att Guds regering var rättfärdig och att hans lag var fullkomlig. Satan framställde sig själv som världsalltets välgörare. Alla måste därför få se upprorsmakarens sanna karaktär och verkliga avsikt. Han måste få tid att avslöja sig själv genom sina onda gärningar. DSS 478.2

Guds lag och styrelsesätt fick skulden för den disharmoni som hans eget beteende hade orsakat i himmelen. Han förklarade att allt det onda var ett resultat av den gudomliga administrationen. Han hävdade att det var hans egen avsikt att förbättra Herrens lagar. Han måste därför få tillfälle att demonstrera vad han menade och visa resultaten när den gudomliga lagen blivit förändrad. Satan hade redan från början påstått att han inte var någon upprorsmakare. Hela världsalltet måste få se bedragaren avslöjad. DSS 479.1