Den stora striden

Frihetsälskande grupper

I länder som låg utanför påvekyrkans område fanns det under flera hundra år grupper av kristna som höll sig nästan fria från den påvliga korruptionen. De var omgivna av hedendom och blev, efter hand som tiden gick, påverkade av dess avvikelser, men de betraktade alltjämt Bibeln som den enda regeln för tron och efterlevde många av dess sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags eviga giltighet och iakttog den bibliska sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Församlingar som höll fast vid denna tro och lära fanns i mellersta Afrika och bland armenierna i Asien. DSS 62.1

Bland dem som motsatte sig påvemaktens övergrepp stod valdenserna i första ledet. Just i det land där påvedömet hade upprättat sitt huvudsäte, mötte dess villfarelser och förfall sitt starkaste motstånd. Under århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då den romerska kyrkan gjorde anspråk på att de skulle underkasta sig. Efter att förgäves ha kämpat mot dess tyranni böjde sig dessa församlingars ledare motvilligt för denna makt, som hela världen tycktes hylla. Ändå fanns det en del som vägrade att erkänna påvens och prelaternas myndighet. De hade bestämt sig för att hålla fast vid sin trohet mot Gud och sin rena enkla tro. En splittring ägde rum. De som klamrade sig fast vid den gamla tron drog sig tillbaka. Några lämnade sina fäderneärvda hem i Alperna och höjde sanningens fana i främmande länder. Andra sökte sin tillflykt till ensliga dalar och otillgängliga platser i bergen, där de alltjämt fritt kunde tillbedja Gud. DSS 62.2

Den tro som de valdensiska kristna hållit fast vid och undervisat om under många hundra år, skilde sig i mycket hög grad från de falska läror som förkunnades av den romerska kyrkan. Deras religiösa överbevisning var grundad på Guds skrivna ord, kristendomens sanna trosregel. Dessa enkla bönder ute i dessa ensliga trakter var emellertid avstängda från världen och arbetade med sina boskapshjordar och vingårdar. De hade inte av sig själva nått fram till den sanning som stod i opposition mot den avfallna kyrkans dogmer och villoläror. Deras tro var heller inte nyfunnen. Sin religiösa överbevisning hade de fått i arv från fäderna. De kämpade för den apostoliska kyrkans tro — “den tro, som en gång for alla har blivit meddelad åt de heliga”. (Jud. vers 3.) “Församlingen i öknen” och inte den stolta hierarki som hade sitt säte i världens stora huvudstad, var Kristi sanna församling. De vaktade de sanningsskatter som Gud hade överlämnat åt sitt folk för att den skulle överlämnas till världen. DSS 63.1

Bland de framträdande orsakerna till att denna församling skilde sig från den romerska kyrkan, var denna kyrkas fiendskap mot Bibelns sabbat. Som förutsagts i profetian slog påvemakten sanningen till jorden. Guds lag förkastades, medan mänskliga traditioner och seder upphöjdes. De församlingar som stod under påvekyrkans herradöme tvingades tidigt att helighålla söndagen som vilodag. Under den villfarelse och otro som härskade var det många, till och med bland Guds sanna tillbedjare, som blev så förvillade, att de underlät att arbeta på söndagen. Samtidigt firade de också sabbaten. Men detta räckte inte för att tillfredsställa de påvliga ledarna. De fordrade inte bara att de skulle hålla söndagen helig utan också att de skulle överträda sabbaten. De fördömde med de starkaste uttryck alla som vågade helighålla denna dag. Bara när de kunde fly bort från den romerska kyrkans makt kunde de lyda Guds lag ostört. DSS 63.2

Valdenserna var bland de första i Europa som fick en översättning av Bibeln. (Se “Tillägg”.) Flera hundra år före Reformationen hade de Bibeln handskriven på sitt eget språk. De hade sanningen oförfalskad. Därför blev de särskilt hatade och förföljda. De hävdade att den romerska kyrkan var det fallna Babylon som omtalas i Uppenbarelseboken. Med fara för sina liv reste de sig för att bekämpa dess förfall. Under det att några av dem under trycket av långvarig förföljelse gjorde avkall på sin övertygelse och efter hand förnekade de särpräglade grundsanningarna i sin tro, fanns det andra som höll fast vid sanningen. Under långa tider av mörker och avfall förnekade valdenserna den romerska kyrkans överhöghet, förkastade tillbedjan av helgonbilder och iakttog den bibliska sabbaten. Under det våldsammaste motstånd höll de fast vid sin tro. Även om de blev offer för savojernas spjut och brända på de romerska bålen stod de ändå som orubbliga försvarare av Guds ord och hans ära. DSS 64.1