Den stora striden

Kapitel 25—USA inför framtiden

Bibelns allvarligaste varningar finns i Uppenbarelseboken, kapitel 13 och 14, och gäller människans frälsning idag och varnar för att ta vilddjurets märke i den sista stora krisen i världen. Vad är detta märke och hur kan vi undvika att ta det på oss? Detta är den mest väsentliga frågan i dag, eftersom vi lever i den allra sista tiden. Många av världens ledare inser att en stor, världsomfattande kris är mycket nära, men de står helt rådlösa inför den.“Guds tempel i himmelen öppnades och hans förbundsark blev synlig i hans tempel.” — Upp. 11: 19. Guds förbundsark finns i det allraheligaste, den andra avdelningen i helgedomen. Då tjänsten pågick i den jordiska helgedomen som var “en avbild och en skugga av den himmelska”, öppnades denna avdelning bara på den stora försoningsdagen, då helgedomen skulle renas. Meddelandet om att Guds tempel i himmelen öppnats och att hans förbundsark hade blivit synlig, pekar därför fram till år 1844, då det allraheligaste i den himmelska helgedomen öppnades och då Kristus gick in dit för att utföra sin avslutande tjänst. De som i tro följde sin store överstepräst, då han började sin tjänst i det allraheligaste, såg där hans förbundsark. Då de studerade helgedomsproblemen förstod de den förändring som hade inträtt i Frälsarens tjänst. De förstod också att han nu utförde tjänst framför Guds ark, där han med sitt blod vädjade för syndaren. DSS 416.1

Arken i det jordiska tabernaklet innehöll de två stentavlor på vilka buden i Guds lag hade skrivits. Arken var bara en förvaringsplats för lagens tavlor. Att de gudomliga buden fanns där, gjorde att den betraktades som helig och av stort värde. Då Guds tempel i himmelen öppnades, blev hans förbundsark synlig. Inne i det allraheligaste i himmelen hade den gudomliga lagen sin heliga förvaringsplats, den lag som hade talats av Gud själv under åskdunder på Sinai och som han med sitt eget finger hade skrivit på stentavlorna. DSS 416.2

Guds lag i den himmelska helgedomen är det stora originalet. De bud som skrevs på stentavlorna och som Moses återger i Moseböckerna, var en korrekt avskrift av denna. De som kom fram till en förståelse av denna viktiga sak, kom också att förstå den gudomliga lagens helighet och oföränderlighet. Som aldrig tidigare förstod de den stora betydelsen av Frälsarens ord: “Intill dess himmel och jord förgås, skall icke den minsta bokstav, icke en enda prick av lagen förgås.” — Matt. 5: 18. Eftersom Guds lag är en uppenbarelse av hans vilja, ett uttryck för hans väsen, måste den bestå för evigt som ett trofast vittne i skyn. (Ps. 89: 38.) Inte ett enda bud har upphävts, inte en bokstav eller en enda prick av lagen har förändrats. Psalmisten säger: “Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen.” — Ps. 119: 89. “Oryggliga äro alla hans ordningar. De stå fasta för alltid och för evigt.” — Ps. 111: 7, 8. DSS 416.3

I själva hjärtat av de tio buden finns det fjärde budet såsom det förkunnades: “Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; men den sjunde dagen är Herrens, din Guds sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen som är hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den.” - 2 Mos. 20: 8-11. DSS 417.1

Guds Ande påverkade dessa som studerade Bibeln. De blev överbevisade om att de, utan att veta det, hade överträtt detta bud genom att inte ta hänsyn till Skaparens vilodag. De började då undersöka, varför man helighöll den första dagen i veckan i stället för den dag som Gud hade helgat. De kunde inte finna några bevis i Bibeln för att det fjärde budet hade avskaffats eller att sabbaten hade blivit förändrad. Den välsignelse som först hade knutits till den sjunde dagen, hade aldrig avlägsnats. I uppriktighet hade de sökt förstå och göra Guds vilja. Då de nu såg att de själva överträdde hans lag, blev de bedrövade. De gav uttryck för sin lojalitet mot Gud genom att helighålla hans sabbat. DSS 417.2

Många och ihärdiga ansträngningar gjordes för att omkullkasta deras tro. Ingen kunde undgå att se, att om den jordiska helgedomen var en skugga och en avbild av den himmelska, så var den lag som låg i arken på jorden en exakt avskrift av den lag som fanns i arken i himmelen. Att godkänna sanningen om den himmelska helgedomen måste också innebära att de erkände kraven i Guds lag och sabbatens giltighet, såsom den påbjuds i det fjärde budet. Detta förklarar det bittra och starka motståndet mot denna konsekventa tolkning av Bibeln, som förde fram till att Kristi tjänst i den himmelska helgedomen klarlades. Människor försökte stänga den dörr som Gud hade öppnat och öppna den dörr som han hade stängt. Men “han som ‘upplåter, och ingen kan tillsluta’, han som ‘tillsluter och ingen upplåter’”, hade förklarat: “Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta.” (Upp. 3: 7, 8.) Kristus hade öppnat dörren eller tjänsten i det allraheligaste. Ljus lyste ut genom denna öppna dörr i den himmelska helgedomen. Man såg att det fjärde budet fanns i den lag som förvarades där. Det som Gud hade upprättat kunde ingen människa omkullkasta. DSS 417.3