Den stora striden

Orubblig tillförsikt

Världen iakttog dem. Den väntade sig att om tidpunkten passerade och Kristus inte kom, så skulle hela läran om ankomsten dö ut. Men även om många i den stora prövningen uppgav sin tro, stod andra fasta. Den milleritiska rörelsens frukter, den ödmjuka andan och självprövningen, kravet att förneka världen och att leva ett kristet liv som följde på detta verk, vittnade om att det var av Gud. De vågade inte förneka att den helige Ande hade varit verksam i förkunnelsen av budskapet om Kristi återkomst. De kunde inte upptäcka något fel i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De skickligaste motståndarna hade inte kunnat omkullkasta deras profetiska tolkningar. Utan bevis från Bibeln kunde de inte gå med på att förkasta den övertygelse de hade vunnit genom allvarligt bibelstudium och under mycken bön. Deras sinnen hade varit upplysta av Guds Ande och deras hjärtan hade brunnit av hans heliga kraft. Deras ståndpunkt hade hållit stånd mot den skarpaste kritik och det bittraste motstånd från populära förkunnare och från världens visa. De stod orubbligt fasta mot lärdom och vältalighetens förenade krafter, såväl som mot hån och förlöjligande från både höga och låga. DSS 390.1

Det är sant att de hade tagit fel när det gällde den händelse som skulle inträffa. Men inte ens detta kunde rubba deras tro på Guds ord. Då Jona gick genom gatorna i Nineve och förkunnade att staden skulle ödeläggas om fyrtio dagar godtog Herren den ånger och ödmjukhet som folket i Nineve visade. Han förlängde deras prövningstid. Ändå förkunnade Jona ett budskap från Gud. Nineve blev prövat i överensstämmelse med hans vilja. DSS 390.2

De som väntade på Herren, trodde att Gud på liknande sätt hade lett dem till att förkunna budskapet om domen. De sade: “Budskapet hade prövat deras hjärtan som hörde det. Antingen hade det väckt kärlek till Herrens uppenbarelse eller också hade det väckt hat till hans ankomst. Hatet har inte alltid varit lika uppenbart. Men Gud känner varje hjärta. En skiljelinje har dragits så att de som vill rannsaka sina egna sinnen, kan veta på vilken sida de skulle ha stått om Herren hade kommit vid denna tidpunkt. De kan veta om de skulle ha sagt: ‘Se, där är vår Gud, som vi förbidade, och som skulle frälsa oss’, eller om de skulle ha ropat till bergen och klipporna att de skulle falla över dem och dölja dem för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede. Så tror vi att Gud har prövat sitt folk. Han har prövat deras tro. Han hade sett om de i prövningens stund skulle ge efter i den situation som det behagade honom att försätta dem i. Han visste också om de skulle släppa sitt grepp om denna värld och lita på Guds ord av hela sitt hjärta.” — The Advent Herald and Signs of the Times Reporter, band 8, nr. 14. (13 nov. 1844.) DSS 391.1

De känslor som ledde dem som trodde att Gud hade lett dem i deras upplevelse, kommer till uttryck i William Millers ord: “Om jag skulle få leva om mitt liv och få samma bevis som förra gången, så skulle jag handla exakt så som jag gjort för att kunna vara ärlig mot Gud och mot mina medmänniskor.” “Jag hoppas att ingen ogudaktigs blod skall utkrävas av min hand. (Hes. 33: 8, 9.) Jag känner att jag, så långt som det stod i min makt, har gjort mig fri från all skuld med hänsyn till deras undergång.” “Fastän jag två gånger blivit besviken”, skrev denne gudsman, “är jag ändå inte nedtryckt eller modlös.” “Mitt hopp om att Kristus skall komma är starkare än någonsin tidigare. Jag har bara gjort vad jag efter flera års allvarligt övervägande kände, att det var min plikt att göra. Om jag har tagit fel, så har jag tagit fel på kärlekens sida — kärlek till mina medmänniskor och överbevisningen om mina plikter mot Gud.” “En sak vet jag: Jag har inte förkunnat något annat än det jag själv har trott. Och Gud har varit med mig. Hans kraft har visat sig i verket. Mycket gott har uträttats.” “Så långt det är möjligt för människor att se, har många tusen letts till att studera Bibeln, därför att vi har förkunnat en bestämd tid. Genom tron och bestänkandet med Kristi blod har de blivit försonade med Gud.” — Bliss, sid. 256, 255, 277, 280, 281. “Jag har aldrig sökt de stoltas gunst, aldrig vacklat när världen visat sig vred. Inte heller skall jag nu köpa världens gunst eller göra mer än min plikt för att väcka världens hat. Aldrig skall jag be dem skona mitt liv. Inte heller skall jag, hoppas jag, dra mig undan från att mista livet om Gud i sin försyn styr det så.” — J. White: Life of William Miller, sid. 315. DSS 391.2