Den stora striden

Glädje och triumf

En stor förändring ägde rum i lärjungarnas sinnen, då de åter en gång fick betrakta sin älskade Mästares ansikte. På ett mera fullständigt och exakt sätt än någonsin tidigare, hade de funnit “den som Moses har skrivit om i lagen, och som profeterna hava skrivit om”. Ovisshet, ängslan och tvivel vek undan för fullkomlig förvissning och en stark tro. Det är därför inte att undra på att de efter hans himmelsfärd “voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud”. Människor som bara kände till Frälsarens vanärande död, väntade att de skulle se bedrövade, förvirrade och nedslagna ut. Men glädje och triumf präglade dem. Vilken förberedelse hade inte lärjungarna fått för den uppgift som de skulle utföra. De hade gått igenom det hårdaste prov de kunde möta. De hade sett hur Guds ord segerrikt blev uppfyllt, då allt tycktes förlorat, sett från mänsklig synpunkt. Vad skulle nu kunna slå ned deras tro eller avkyla deras kärleks iver efter denna tid? I sin djupaste sorg hade de “kraftig uppmuntran” och ett hopp som var “ett säkert och fast själens ankare”. (Hebr. 6: 18, 19.) De hade bevittnat Guds visdom och makt. De var övertygade om att “varken död eller liv, varken änglar eller andefurstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken någon makt i djupet, ej heller något annat skapat” skulle kunna skilja dem ifrån “Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre”. “I allt detta vinna vi en härlig seger genom honom som har älskat oss.” (Rom. 8: 38, 39, 37.) “Herrens ord förbliver evinnerligen” (1 Petr. 1: 25) och “vem är den som vill fördöma? Kristus Jesus är den som har dött, ja, än mer, den som har uppstått, och han sitter på Guds högra sida, han manar ock gott för oss”. (Rom. 8: 34.) DSS 339.1

Herren sade: “Mitt folk skall icke komma på skam evinnerligen.” — Joel 2: 26. “Om aftonen gästar gråt, men om morgonen kommer jubel.” — Ps. 30: 6. Då lärjungarna på uppståndelsedagen mötte Frälsaren, blev deras hjärtan brinnande i dem, medan de lyssnade till hans ord. De betraktade hans huvud, händer och fötter, som hade varit sårade för dem. Före sin himmelsfärd förde Jesus dem ut till Betania. Under det att han lyfte upp sina händer och välsignade dem, bjöd han dem: “Gån ut i hela världen och prediken evangelium”, och tillfogade: “Och se, jag är med eder alla dagar in till tidens ände.” — Mark. 16: 15; Matt. 28: 20. Tröstaren som hade lovats dem, kom på pingstdagen. De blev iklädda kraft från höjden. Deras sinnen var helt fyllda av medvetandet om att deras Herre, som hade farit upp till himmelen, var närvarande. Tjänsten för nådens evangelium ledde till offer och martyrdöd. Men den ledde också till rättfärdighetens krona som de skall få vid hans ankomst. Skulle de ha varit villiga att byta detta mot den jordiska härlighet som de först hoppades på, då de blev hans lärjungar? Han “som kan göra långt mer än vi kunna bedja eller tänka” hade förutom delaktighet i hans lidanden gett dem del av hans glädje, den glädje som skall föra “de många till härlighet”, en outsäglig glädje, “en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet”. Detta, säger Paulus, kan vi inte jämföra med “vår bedrövelse som varar ett ögonblick och väger föga”. DSS 340.1

De som förkunnade budskapet om Kristi andra ankomst upplevde något som i många avseenden liknade det som lärjungarna upplevde, då de förkunnade evangelium om riket vid hans första ankomst. Lärjungarna gick ut för att förkunna att “tiden är fullbordad och Guds rike är nära”. Miller och hans medarbetare förkunnade att den längsta och sista av de profetiska tidsperioder som omtalas i Bibeln, var nästan slut. Domen var nära och det eviga riket skulle snart upprättas. Denna förkunnelse om tiden var baserad på de 70 veckorna i Daniels nionde kapitel. Det budskap som Miller och hans medarbetare förkunnade var att de 2.300 dagarna i Dan. 8: 14, av vilka de 70 veckorna var en del, nu närmade sig sitt slut. Båda förkunnelserna var baserade på uppfyllelsen av var sin del av samma stora profetiska tidsperiod. DSS 340.2

Liksom fallet var med de första lärjungarna förstod inte heller William Miller och hans medarbetare den fulla betydelsen av det budskap som de förkunnade. Villfarelser, som så länge hade varit rådande inom församlingen, hindrade dem att förstå denna viktiga punkt i profetian. Även om de förkunnade det budskap Gud hade gett dem att meddela världen, blev de besvikna på grund av ett missförstånd. DSS 341.1