Den stora striden

Den bittra besvikelsen bästa beviset

Nådens rike upprättades strax efter det att människorna hade fallit i synd. Då lades planen för att rädda det fallna människosläktet. Det fanns redan vid denna tid i Guds plan och löfte. Genom tron fick människan medborgarrätt där. Ändå blev det inte i verkligheten upprättat förrän vid Kristi död. Till och med efter det att Frälsaren hade börjat sin tjänst på jorden kunde han, trött på människornas trots och otacksamhet, ha undandragit sig Golgata. I Getsemane darrade ångestens bägare i hans hand. Den natten kunde han ha torkat blodssvetten från sin panna och överlämnat den fallna mänskligheten åt att förgås i sina synder. Om han hade gjort det, skulle det inte ha funnits någon möjlighet till räddning för den fallna människan. Men Frälsaren gav sitt liv på korset och ropade innan han dog: “Det är fullbordat.” Då var förverkligandet av frälsningsplanen säkrat. Löftet om frälsning, som hade getts den fallna människan i Edens lustgård, bekräftades. Nådens rike, som tidigare bara hade existerat i Guds löfte, hade nu upprättats. Kristi död, som först hade krossat lärjungarnas hopp, blev i stället den händelse som bekräftade hoppet. Den bittra besvikelsen var det bästa beviset på, att deras tro hade varit riktig. Händelsen som hade fyllt dem med sorg och förtvivlan öppnade hoppets dörr för varje människa. Den lade grunden till hoppet om evigt liv och evig sällhet för alla Guds trogna tjänare under alla tider. DSS 337.1

Till och med genom lärjungarnas besvikelser blev Guds nådiga planer uppfyllda. Deras hjärtan vanns genom den gudomliga nåd och kraft som uppenbarades i hans lära. Han talade ju så som ingen människa tidigare hade talat. Ändå var världslig stolthet, egenkärlek och ärelystnad blandad med deras kärlek till Jesus. Så sent som då de firade påsken vid det allvarliga tillfälle, då deras Mästare redan hade gått in i Getsemanes skugga, uppstod strid “mellan dem om vilken av dem som skulle räknas för den störste”. (Luk. 22: 24.) Deras tankar var upptagna av tronen, kronan och härligheten. Det som väntade dem ute i Getsemane, i domsalen och vid Golgata kors var i stället skam och förtvivlan. Det var deras stolthet och deras begär efter världslig ära som hade fått dem att hålla så krampaktigt fast vid sin tids falska läror. Samtidigt åsidosatte de Frälsarens ord som förklarade hans rikes sanna natur och pekade fram emot hans lidande och död. Villfarelsen förde till en prövning, som visserligen var hård men nödvändig, men som Gud tillät för att pröva dem. Lärjungarna hade missförstått betydelsen av budskapet. De blev därför svikna i sina förväntningar. Ändå hade de förkunnat det budskap som Gud hade gett dem. Herren lönade deras tro och berömde deras lydnad. De fick sig anförtrott uppgiften att för alla folk förkunna det härliga evangeliet om deras uppståndne Herre. Den upplevelse som tycktes dem så bitter, måste de gå igenom för att förberedas för den uppgiften. DSS 338.1