Den stora striden

Avvisade varningar ingenting nytt

De som hånade dem hänvisade till naturen och årstidernas oföränderliga gång, den blå himlen som ännu aldrig hade utlöst något regn och till de gröna markerna som var uppfriskade av nattens milda dagg. De ropade: “Talar han inte i liknelser?” Föraktfullt förklarade de att denne rättfärdige förkunnare var en vilseledd svärmare. De ägnade sig åt nöjen och följde sina onda vägar med ännu större iver än tidigare. Men deras otro kunde inte hindra den förutsagda händelsen. Gud hade länge tålamod med deras ogudaktighet och gav dem rikliga tillfällen att omvända sig. Men vid den fastställda tiden föll domen över dem som hade förkastat hans nåd. DSS 328.2

Kristus förklarar att det kommer att råda lika stor otro med hänsyn till hans andra ankomst. Liksom folket på Noas tid “Visste av intet, förrän floden kom och tog dem allesammans bort” så skall enligt Frälsarens ord “det ske vid Människosonens tillkommelse”. (Matt. 24: 39.) När Guds bekännande folk förenar sig med världen och lever som den och tar del med den i dess syndiga nöjen, när församlingen lever i lyx på samma sätt som världen, när bröllopsklockorna ringer och alla väntar på många år av jordisk lycka, kommer slutet på deras vackra syner och bedrägliga förhoppningar lika plötsligt, som när blixten bryter fram på himlen. DSS 328.3

Gud sände sin tjänare för att varna världen för floden. Han sände också utvalda budbärare för att göra det känt, att den sista domen var förestående. Men liksom Noas samtida föraktade och hånade det som rättfärdighetens förkunnare meddelade, hånade också många på Millers tid, även bland de kristna, hans varnande ord. DSS 329.1