Den stora striden

Kapitel 3—Kompromissernas tid

Under 300 år förföljdes de kristna skoningslöst av kejsarnas i Rom. Men efter 313 e. Kr. gav den nyblivne kejsar Konstantin religiös tolerans åt dem av politiska skäl. Detta fick som resultat fundamentala förändringar av den kristna tron. Steg för steg avvek de kristna från den rena läran. Kompromisser med hedendomen och anpassning till världen gjorde att församlingen växte, men också att förföljelse åter uppstod mot dem som stod fasta i tron.
Aposteln Paulus förutsade i sitt andra brev till Tessalonikerna det avfall som skulle föra till att påvemakten upprättades. Han skriver att innan Herrens dag kommer, “måste först avfallet hava skett och ‘laglöshetens människa’, fördärvets man träda fram, vedersakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.” Vidare talar han om för sina bröder att “redan är ju laglöshetens hemlighet verksam”. (2 Tess. 2: 3, 4, 7.) Redan vid denna tidiga tidpunkt såg han att vissa villfarelser höll på att smyga sig in i församlingen, vilka skulle bereda vägen för påvemaktens utveckling. DSS 48.1

Steg för steg genomförde “laglöshetens hemlighet” sitt bedrägliga, hädiska verk. Den arbetade till att börja med i tysthet och försåtligt men sedan alltmer öppet, efterhand som den växte till i styrka, och vann insteg i människornas sinnen. Nästan omärkligt trängde hedniska seder in i den kristna församlingen. Så länge hedendomens våldsamma förföljelse mot den kristna församlingen pågick, hölls benägenheten att dagtinga och att vika av från den sanna tron tillbaka. Men då förföljelserna upphörde och kristendomen fick tillträde till kungliga hov och palats, övergav man den ödmjuka enkelhet som Kristus och hans apostlar hade visat, och föll offer för de hedniska prästernas och härskarnas prakt och stolthet. Guds krav ersattes av mänskliga teorier och traditioner. Kejsar Konstantins formella omvändelse i början av trehundratalet väckte stor glädje. Så vandrade världen, iklädd rättfärdighetens kappa, in i kyrkan. Nu ökade fördärvet snabbt. Hedendomen som skenbart hade blivit besegrad blev nu segraren. Dess anda kontrollerade kyrkan. Dess doktriner, ceremonier och vidskepelser införlivades med tron och gudstjänsten bland Kristi bekännande efterföljare. DSS 48.2

Resultatet av detta samgående mellan hedendom och kristendom blev utvecklingen av den “syndens människa” som omtalas i profetian. Detta är den makt som sätter sig upp mot Gud och upphöjer sig över honom. Detta gigantiska system av falsk religion är ett mästerverk av satanisk makt — ett monument över hans ansträngningar att själv sätta sig på tronen och härska över jorden efter sin egen vilja. DSS 49.1

Satan gjorde en gång ett försök att komma överens med Kristus. Han kom till Guds Son ute i öknen och frestade honom. Efter det att han hade visat honom alla världens riken och deras härlighet, erbjöd han Kristus att han skulle överlåta allt detta till honom, om han bara ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillbakavisade emellertid den övermodige Frestaren, och tvingade honom på flykt. Men Satan har större framgång när han framställer samma frestelser för människor. För att tillförsäkra sig världslig vinning och ära förleddes församlingen till att söka gunst och stöd hos världens stora män. Efter det att den på detta sätt förkastat Kristus, lät den sig övertalas att visa lydnad mot den Ondes representant — biskopen i Rom. DSS 49.2

Det är en av den romerska kyrkans främsta doktriner, att påven är det synliga huvudet över den kristna världsförsamlingen. Han har fått sig tilldelad den högsta myndigheten över biskopar och präster i alla delar av världen. Påven har till och med tilldelats titlar som tillhör själva Gudomen. Han har kallats “Herren Gud påven” (se “Tillägg”) och har förklarats ofelbar. Han gör anspråk på hyllning av alla människor. Samma krav som Satan ställde i öknen framställer han alltjämt genom romarkyrkan, och stora skaror står färdiga att ge honom sin hyllning. DSS 49.3

Men de som fruktar och ärar Gud möter denna hädiska förhävelse på samma sätt som Kristus mötte den listige fiendens förespeglingar: “Herren din Gud, skall du tillbedja, och honom allena skall du tjäna.” — Luk. 4: 8. Gud har aldrig någonstans i sitt Ord antytt att han utsett någon människa att vara församlingens ledare. Läran om påvlig överhöghet står i direkt motsats till Bibelns undervisning. Påven kan inte ha någon makt över Kristi församling utom genom att olagligt tillskansa sig den. DSS 49.4

Den romerska kyrkans anhängare har framhärdat i att anklaga protestanterna för kätteri och medveten separation från den sanna församlingen. Dessa anklagelser gäller snarare dem själva. Det är de som har lämnat Kristi fana och avvikit från “den tro, som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga”. (Jud. vers 3.) DSS 50.1