Den stora striden
Vår egen tids blindhet
Det var för dem som väntar på honom, som Kristus skulle “låta sig ses av dem för andra gången utan synd. . . till frälsning”. (Hebr. 9: 28.) På samma sätt som då budskapet om Frälsarens födelse skulle förkunnas, blev inte heller budskapet om hans andra ankomst överlämnat till folkets andliga ledare. De hade underlåtit att upprätthålla sin förbindelse med Gud. De hade avvisat ljuset från himmelen. Därför var de inte bland dem som aposteln Paulus omtalar: “Men I, käre bröder, I leven icke i mörker, så att den dagen kan komma över eder; såsom en tjuv; I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till.” — 1 Tess.5:4, 5. DSS 306.2
“Väktarna på Sions murar” skulle ha varit de första att uppfånga meddelandet om Frälsarens ankomst, de första att höja sina röster för att förkunna närheten av hans ankomst, de första att uppmana folket att bereda sig för hans ankomst. Men de var liknöjda och drömde om fred och ingen fara, medan folket sov i sina synder. Jesus såg sin församling som ett fikonträd, täckt med lovande bladverk men ändå utan den värdefulla frukten. Kristendomens former upprätthöll de med stolthet, medan sann ödmjukhet och ånger och tro saknades. Och detta är det enda som gör att Gud finner behag i gudstjänsten. I stället för Andens dygder såg man högmod, formväsende, fåfänga, egenkärlek och förtryck. En avfällig församling slöt sina ögon för tidens tecken. Gud lämnade inte dessa människor. Hans trofasthet svek dem inte. Men de gick bort ifrån honom och skilde sig ifrån hans kärlek. Löftena uppfylldes inte på dem eftersom de vägrade att uppfylla villkoren. Detta blir det säkra resultatet av att man försummar att uppskatta och förmedla det ljus och de förmåner som Gud ger. DSS 306.3
Om församlingen inte vill följa med när han visar vägen, om den inte tar emot varje ljusstråle och utför de åligganden som påpekas, kommer kristendomen ofrånkomligt att förfalla till formväsen. Den sanna gudsfruktans anda kommer att försvinna. Detta ser vi exempel på i kyrkohistorien, gång på gång. Gud kräver av sitt folk trons och lydnadens gärningar, som motsvarar de välsignelser och de fördelar som han har skänkt. Lydnad kräver offer och inbegriper ett kors. Detta är anledningen till att så många av dem som har bekänt sig följa Kristus, vägrar att ta emot ljuset från himmelen. Liksom judarna fordom vet de inte, när deras tillfälle går förbi. (Luk. 19: 44.) På grund av deras stolthet och otro gick Herren förbi dem och uppenbarade sin sanning för människor som, i likhet med herdarna i Betlehem och de vise männen från Österlandet, hade följt allt det ljus som de hade fått.
De 70 profetiska årsveckorna i Dan. 9: 24-27
Nationen Israel fick en sista prövningstid på 490 år, d.v.s. 70 profetiska veckor (Dan. 9: 24). Tiden var “bestämd” (hebr. avstyckad) från tidsprofetian på 2.300 år i Dan. 8: 14-17. Men Israel uppfyllde inte heller denna gång sin del i förbundsavtalet. Jesus sade därför, att “Guds rike skall tagas ifrån eder”, och “edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matt. 21: 43; 23: 32-39.
Utgångsåret för profetian var, när det slutgiltiga dekretet om att “Jerusalem åter skulle byggas upp utgick” (Dan. 9: 25). Som en bekräftelse på att detta tredje dekret var fullständigt, stämde Esra upp en lovsång till Herren. Texten övergår därmed också från arameiska till hebreiska, mellan Esra 7: 26 och v 27.
Dekretet utfärdades på hösten “i Artasastas sjunde regeringsår”, 457 f. Kr. (Esra 7). 490 år når till 34 e. Kr., men dessförinnan, efter 483 år, skulle en “smord. . . furste” komma (Dan. 9: 25).
Med facit i hand ser vi, att:
Hösten år 27 började Jesus sin verksamhet. “Herren. . . har smort mig” i Tiberius’ 15:e regeringsår, Luk. 4: 18; 3: 1, 21-23. “Tiden (var) fullbordad”, Mark. 1: 15; Dan. 9: 24-25.
Våren år 31 upphörde ceremoniallagen, eftersom “slaktoffer och spisoffer” mötte sin förebild på Golgata, 1 Kor. 5: 6, 8. Då hade Han slutit ett “starkt förbund”, Dan. 9: 26-27.
År 34 gavs “Guds rike. . . åt ett folk som bär dess frukt”, Matt. 21: 43. Israel var inte längre Guds specifika egendomsnation, Rom. 9: 6; 1 Tess. 2: 14-16.
Tiberius övertog Rom efter Augustus’ död år 14 e. Kr., vilket inte synes stämma med år 27 för hans 15:e år. Motsägelsen beror på, att två olika kalendrar tillämpas. Roms kultur har nyår den 1 jan, medan judarna har nyår på hösten (sept-okt).
DSS 307.1