Den stora striden

Ett stort reformarbete

För att bereda ett folk att bestå på Guds dag skulle ett stort reformverk utföras. Gud såg att många bland dem som bekänner sig vara hans folk inte levde med evigheten för ögonen. I sin barmhärtighet sände han ett varningsbudskap för att väcka dem ur deras sömnaktighet och förmå dem att bereda sig för Herrens ankomst. DSS 302.2

Denna varning omtalas i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel. Här förkunnas ett tredubbelt budskap av himmelska väsen som omedelbart följs av Människosonens ankomst för att inbärga jordens skörd. Den första av dessa varningar förkunnar den förestående domen. Profeten såg en ängel som flög “uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst: ‘Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor’.” — Upp. 14: 6, 7. DSS 302.3

Detta budskap sägs vara en del av “ett evigt evangelium”. Uppgiften att förkunna evangelium har inte överlåtits till änglar utan till människor. Heliga änglar har varit med för att leda detta verk. De har vakat över de stora rörelserna för att frälsa människor. Den egentliga förkunnelsen av evangelium utförs emellertid av Kristi tjänare på jorden. DSS 303.1

Trofasta människor som varit lydiga mot Guds Andes ledning och undervisningen i hans ord, skulle förkunna denna varning för världen. Det var de som gav akt på “det profetiska ordet”, det “ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp”. De hade sökt efter Guds kunskap mer än efter dolda skatter. De ansåg nämligen att det var “bättre att förvärva henne än att förvärva silver, och den vinning hon giver är bättre än guld”. Herren uppenbarade sitt rikes storhet för dem. “Herren har sin umgängelse med dem som frukta honom, och sitt förbund vill han kungöra för dem.” — 2 Petr. 1: 19; Ords. 3: 14; Ps. 25: 14. DSS 303.2

Det var inte de lärda teologerna som förstod denna sanning och som var sysselsatta med att förkunna den. Hade dessa män varit trogna väktare, som ivrigt och med bedjande sinnen hade studerat Bibeln, skulle de ha förstått hur långt natten var framskriden. Profetiorna skulle ha visat dem de händelser som snart skulle äga rum. Men de svek. Budskapet förkunnades i stället av människor utan världsligt anseende. Jesus sade: “Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder.” — Joh. 12: 35. De som vänder sig bort från det ljus Gud har gett eller som försummar det medan de har tillgång till det, förblir i mörkret. Men Frälsaren har sagt: “Den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” — Joh. 8: 12. Var och en som uppriktigt söker göra Guds vilja och ärligt följer det ljus som redan har getts, kommer att få större ljus. Till en sådan människa kommer Gud att sända en ledstjärna med himmelskt ljus. Den leder henne fram till hela sanningen. DSS 303.3

Vid tiden för Kristi första ankomst kunde den heliga stadens präster och skriftlärda ha förstått sin tids tecken. De kunde också ha förkunnat att han som hade utlovats skulle komma. De hade ju anförtrotts Guds ord. Mikas profetia hade pekat ut platsen där han skulle födas. Daniel förutsade tiden för hans första ankomst. (Se Mika 5: 2; Dan. 9: 25.) Gud överlämnade dessa profetior till de ledande männen bland judarna. De var därför utan ursäkt för att de inte visste eller omtalade för folket att Messias’ ankomst var nära. Deras okunnighet var en följd av syndig försummelse. Judarna uppförde minnesmärken över Guds profeter som de hade mördat. Samtidigt gav de, genom sin vördnad för världens stormän, Satans tjänare sin hyllning. De var upptagna av sin ärelystna kamp för samhällsställning och makt. De vände blicken bort ifrån de gudomliga hedersbevisningar som himmelens konung erbjöd dem. DSS 303.4