Den stora striden

Ingen rätt härska över samvetet

Elva år efter det att den första kolonin hade grundats kom Roger Williams till den nya världen. Liksom de första nybyggarna kom också han för att få åtnjuta religionsfrihet. Men i motsats till den såg han vad få på hans tid ännu hade sett, nämligen att denna frihet är en rättighet för alla människor vilken trosuppfattning de än har. Med iver sökte han efter sanningen. I likhet med Robinson menade han att det var omöjligt att påstå, att man nu hade fått allt ljus som finns i Guds ord. Williams “var den förste i vår tids kristenhet som hävdade tesen om samvetsfrihet och alla människors likaberättigande inför lagen”. — Bancroft, del 1, kap. 15, par. 16. Han förklarade att det var myndigheternas plikt att förhindra brott, men aldrig att härska över samvetet. “Allmänheten eller myndigheterna”, sade han, “kan föreskriva människor deras förpliktelser mot varandra. Men när de försöker att sätta upp regler för människors plikter mot Gud går de längre än de har tillåtelse till. Då kan ingen känna sig trygg. Det är uppenbart att om myndigheterna får rätt och makt att göra så, kan de kräva att man skall tro en uppfattning eller lära idag och en annan i morgon. Så har engelska konungar och drottningar gjort i England och flera påvar och kyrkomöten inom den katolska kyrkan. Tron kommer då bara att skapa förvirring.” — Martyn, band 5, sid. 340. DSS 285.1

Man stiftade en lag som krävde att alla skulle vara närvarande vid statskyrkans gudstjänster. Straffet för överträdelse av denna lag var böter eller fängelse. “Williams förkastade denna. lag. Det värsta påbudet i den engelska lagen var det som krävde att människor skulle vara närvarande vid den lokala kyrkans gudstjänster. Att tvinga människor att samlas tillsammans med dem som hade en annan trosbekännelse ansåg han vara ett uppenbart brott mot deras naturliga rättigheter. Att tvinga icke-kristna och ovilliga människor att närvara vid offentliga gudstjänster var detsamma som att kräva hyckleri. . . ‘Ingen’, säger han, ‘borde tvingas att tillbedja Gud eller att stödja en gudstjänst mot sin vilja.’ ‘Vad är detta?’ frågade hans motståndare, som var förvånade över hans lära. ‘Är inte arbetaren värd sin lön?’ ‘Jo’, svarade han, ‘av dem som har anställt honom’.” — Bancroft, del 1, kap. 15, par. 2. DSS 286.1