Den stora striden

“Frihetens höga senat”

“Dårarna säga i sina hjärtan: ‘Det finnes ingen Gud’.” “Deras galenskap skall bliva uppenbar för alla.” — Ps. 14: 1; 2 Tim. 3: 9. Efter det att Frankrike hade förkastat tillbedjan av den levande Guden “den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid”, dröjde det inte länge förrän landet sjönk ned till förnedrande avguderi. Förnuftets gudinna, personifierad av en lastbar kvinna, tillbads. Och detta gjorde nationen genom sin nationalförsamling och genom sina högsta, civila och lagstiftande myndigheter. Historikern skriver: “En av ceremonierna under denna vanvettets tid står utan motstycke i oförnuft i samband med ogudaktighet. Nationalförsamlingens dörrar öppnades och i spetsen för en orkester kom kommunalstyrelsens medlemmar i högtidlig procession. De sjöng en hymn till frihetens lov och följde en beslöjad kvinna som de kallade förnuftets gudinna. Efter det att hon förts innanför dörrarna togs slöjan bort och under iakttagande av omfattande ceremonier placerades hon till höger om presidenten. Alla kände igen henne som en danserska vid operan. . . Denna kvinna hyllade den franska nationalförsamlingen offentligt som den mest passande representanten för det förnuft som de dyrkade.” — Scott, band 1, kap. 17. DSS 268.2

“Denna hädiska och löjliga komedi blev något av en modesak och insättandet av förnuftets gudinna återupprepades och efterliknades över hela landet på de platser där befolkningen ville visa, att den stod fullt i höjd med revolutionen.” — Scott, band 1, kap. 17. DSS 268.3

Talaren som inledde dyrkandet av förnuftet förklarade: “Lagstiftare! Fanatismen har fått lämna sin plats åt förnuftet. Dess rinnande ögon kunde inte tåla ljusets glans. En mäktig församling har på denna dag kommit tillsammans under dessa gotiska valv som nu för första gången har genljudit av sanningen. Här har fransmännen firat den enda sanna tillbedjan, tillbedjan av friheten och förnuftet. Här har vi uttalat önskemål om framgång för republikens vapen. Här har vi lämnat livlösa avgudar och antagit förnuftet, livets bild, naturens mästerverk.” — M. A. Thiers, History of the French Revolution, band 2, sid. 370, 371. DSS 269.1

Då gudinnan infördes i nationalförsamlingen tog talaren henne vid handen och sade, vänd mot församlingen: “Dödliga, skälv inte längre för den maktlösa ljungelden från en Gud som är skapad av er fruktan. Erkänn härefter inte någon annan gudom än förnuftet. Jag visar er här dess renaste och ädlaste bild. Eftersom ni måste ha avgudar, så bör ni offra bara till en sådan som denna. . . Knäböj för frihetens höga senat, o, förnuftets slöja!” DSS 269.2

“Efter det att gudinnan omfamnats av presidenten sattes hon i en praktfull vagn och fördes genom en enorm människomassa till Notre Dame för att inta Gudomens plats. Där sattes hon upp på högaltaret och hyllades av alla som var närvarande.” — Alison, band 1, kap. 10. DSS 269.3

Detta följdes ganska snart av att Bibeln offentligt brändes. Vid ett tillfälle marscherade museets folkliga förening in i rådhuset och utropade: “Leve förnuftet!” under det att de högst upp på en stång bar de halvt förbrända resterna av flera böcker. Bland dem var bönböcker och Gamla och Nya testamentet. Om dessa sade presidenten: “I en stor eld har de sonat för alla de dårskaper som de har förmått mänskligheten att begå.” — Journal of Paris, 1793, nr 318. Citerat i Buchez - Roux, Collection of Parliamentary History, band 30, sid. 200, 201. DSS 269.4

Det var påvedömet som hade börjat det verk som ateisterna nu fullbordade. Den romerska kyrkans politik hade fört till sociala, politiska och religiösa förhållanden som drev Frankrike mot undergången. Författare som refererar till skräckväldet under revolutionen framhåller, att skulden för dessa excesser måste läggas på tronen och på kyrkan. (Se “Tillägg”.) DSS 269.5

I rättfärdighetens namn måste skulden läggas på kyrkan. Påvedömet hade förgiftat konungars sinnen mot Reformationen genom att framställa den som en fiende till kronan, ett splittringens element som skulle bli en fara för nationens fred och enighet. Det var den romerska kyrkans anda som inspirerade den ohyggliga grymhet och det hårda förtryck som gick ut ifrån tronen. DSS 270.1

Frihetens anda följde med Bibeln. Överallt där evangelium fick inträde vaknade folket. De började kasta av sig de band som hade gjort dem till slavar under okunnighet, last och vidskepelse. De började tänka och handla som människor. Furstarna såg detta och darrade av fruktan. DSS 270.2

Den romerska kyrkan dröjde inte med att förstärka deras misstankar och fruktan. Till Frankrikes härskare sade påven 1525: “Denna galenskap (protestantismen) kommer inte bara att förvirra och förstöra religionen utan också alla myndigheter, all adel, all ordning och varje rangskillnad.” — G. de Félice, History of the Protestants of France, band 1, kap. 2, par. 8. Några få år senare sade en påvlig nuntie varnande till konungen: “Nådige konung, låt er inte bedras. Protestanterna kommer att ödelägga både den borgerliga och den religiösa ordningen. . . Tronen står i lika stor fara som altaret. . . Blir en ny religion införd, kommer den med nödvändighet att föra till ett nytt styrelsesätt.” — D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 2, kap. 36. DSS 270.3

Teologerna vädjade till fördomarna hos folket genom att för klara att den protestantiska läran “lockar människorna bort till något nytt och oklokt. Den berövar konungen undersåtarnas tillgivenhet och lägger både kyrkan och staten öde”. På detta sätt lyckades Rom förmå Frankrike att motsätta sig Reformationen. “Då förföljelsens svärd lyftes i Frankrike, var det först för att försvara tronen, bevara adeln och upprätthålla lagarna.” — Wylie, band 13, kap. 4. DSS 270.4

Föga anade landets härskare vilka följder denna ödesdigra politik skulle få. Bibeles lära skulle i folkens sinnen ha inpräglat de principer som bildar själva underlaget för ett folks trivsel och framgång: rättfärdighet, måttfullhet, sanning, likställdhet och människokärlek. “Rättfärdighet upphöjer ett folk.” På det sättet “bliver tronen befäst”. “Rättfärdighetens frukt skall vara frid och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.” — Ords. 14: 34; 16: 12; Jes. 32: 17. Den som lyder den gudomliga lagen kommer också att vara den lydigaste i fråga om landets lagar. Den som fruktar Gud kommer att ära konungen, då denne utövar varje rättfärdig och lagenlig myndighet. Men det olyckliga Frankrike förbjöd Bibeln och bannlyste dess efterföljare. Under århundraden blev uppriktiga, principfasta människor förföljda. De hade klart intellekt och moralisk styrka. De var modiga nog att stå fasta för sin överbevisning och tro nog att lida för sanningen. De slet som galärslavar, dog på bålet eller förtvinade i fängelsehålorna. Tusentals och åter tusentals räddade sig genom flykt. Dessa förhållanden fortsatte i 250 år efter Reformationens början. DSS 270.5