Den stora striden

De mähriska bröderna

“Jag hade för länge sedan”, säger han, “lagt märke till deras allvarliga beteende. Sin ödmjukhet hade de hela tiden visat genom att utföra sådant arbete för passagerarna som ingen av de engelska passagerarna ville ta på sig. Och för detta ville de inte ha någon som helst betalning. De sade att det var nyttigt för deras stolta hjärtan och att deras kärleksfulle Frälsare hade gjort mer för dem. Och varje dag hade gett dem tillfälle att visa ett saktmod som inga förolämpningar kunde rubba. Om de blev knuffade, slagna eller misshandlade, reste de sig igen och gick sin väg, men de klagade aldrig. Nu fanns det tillfälle att se om de var befriade från fruktan såväl som från stolthet, vrede och hämndlystnad. Mitt under psalmsången med vilken de började sin gudstjänst bröt sjön in över däcket, rev storseglet i stycken, vräkte över fartyget och störtade in mellan däcken som om det stora djupet redan hade uppslukat oss. Ett fruktansvärt skrik hördes bland de engelska passagerarna. Tyskarna sjöng lugnt vidare. Jag frågade en av dem efteråt: ‘Var ni inte rädd?’ Han svarade: ‘Nej Gud vare tack.’ Jag frågade: ‘Men var inte kvinnorna och barnen rädda?’ Han svarade vänligt: ‘Nej, våra kvinnor och barn är inte rädda för att dö’.” — Whitehead, Life of the Reverend John Wesley, sid. 10. DSS 249.2

Då de kom till Savannah, vistades Wesley en tid hos de mähriska bröderna. Han fick ett djupt intryck av deras kristna liv. Om en av deras gudstjänster, som var en stående motsats till det döda formväsendet i den engelska kyrkan, skrev han: “Den stora rättframheten såväl som högtidligheten i alltsammans kom mig nästan att glömma de 1.700 år som låg emellan, och jag föreställde mig att jag befann mig i en av dessa församlingar där staten och formerna inte fanns, och där tältmakaren Paulus eller fiskaren Petrus ledde mötet som präglades av ande och kraft.” — Samma källa, sid. 11, 12. DSS 249.3

Efter det att Wesley hade kommit tillbaka till England undervisades han av en mährisk predikant. Han började klarare förstå den bibliska tron. Han övertygades om att han måste göra avkall på varje förtroende för sina egna gärningar som ett medel till frälsning och att han helt måste förlita sig på “Guds lamm som borttager världens synd”. Vid ett möte i mähriska sällskapet i London lästes ett uttalande av Luther om den förändring som Guds Ande åstadkommer i den troendes sinne. Under det att Wesley lyssnade till denna skildring, tändes tron i hans själ. “Jag kände mitt sinne värmas på ett egendomligt sätt”, säger han, “och jag fann att jag verkligen litade på Kristus, på Kristus allena, för att bli frälst. Jag fick en förvissning om att han hade tagit på sig mina synder, ja, också mina och frälst mig från syndens och dödens lag.” — Samma källa, sid. 52. DSS 250.1

Under långa, tröttande år i tröstlös kamp, årslång självförnekelse, självförebråelser och ödmjukhet hade Wesley oryggligt hållit fast vid denna enda föresats: Att söka Gud. Nu hade han funnit honom. Han fann också att den nåd som han hade kämpat för att vinna genom bön och fasta, genom allmosor och försakelser, var en gåva “för intet och utan penningar”. DSS 250.2

När han nu slutligen hade blivit grundad i tron på Kristus brann hela hans själ av en önskan om att överallt få utbreda kunskapen om Guds oförskyllda nåds härliga evangelium. “Jag betraktar hela världen som min församling”, sade han. “I vilken del av denna jag än befinner mig, anser jag det vara rätt och riktigt, ja, t.o.m. min oavvisliga plikt att förkunna det glada budskapet om frälsning för alla som är villiga att lyssna.” — Samma källa, sid. 74. DSS 250.3

Han fortsatte sitt stränga och självförnekande liv. Men nu var det inte längre som en förutsättning för tron utan som en följd av tron, inte som grunden för helgelsen utan som resultalet av den. Guds nåd i Kristus är grunden till det kristna hoppet. Denna nåd kommer att visa sig i lydnad. Wesley vigde sitt liv till förkunnandet av de stora sanningar som han hade tagit emot, rättfärdiggörelse genom tron på Kristi försonande blod och den helige Andes förnyande inflytande på sinnet, och som resultat av detta ett liv efter Kristi exempel. DSS 250.4

Whitefield och bröderna Wesley hade beretts för sin uppgift genom långvarig och djup personlig överbevisning om sitt förlorade tillstånd. Och för att de skulle kunna uthärda umbäranden som goda Kristi stridsmän hade de utsatts för förföljelsens eldprov och för hån och smädelser, såväl på universitetet som då de tog itu med förkunnargärningen. De och några få andra som sympatiserade med dem, blev av sina ogudaktiga medstuderande hånfullt kallade metodister, ett namn som ett av de största kyrkosamfunden i England och Amerika såväl som i andra länder betraktar som en hederstitel. DSS 251.1