Den stora striden

267/347

Kapitel 33—Förtroendekris

En av Satans äldsta lögner används med stor framgång idag. Det är bara ett fåtal som genomskådar den. Genom att hans medhjälpare framställer sig som de dödas andar vilseleder han de levande.
Redan under människans tidigaste historia började Satan sina bemödanden att bedra människorna. Han som hade gjort revolt i himmelen försökte få Jordens inbyggare med sig i kampen mot Gud. Adam och Eva hade varit fullkomligt lyckliga i lydnad för Guds lag. Detta motbevisade ständigt Satans påstående i himmelen, att Guds lag var tyrannisk och inte befrämjade hans skapade väsens bästa. Dessutom väckte det Satans avundsjuka att se det vackra hem, som hade beretts för det syndfria människoparet. Han bestämde sig för att få dem att synda. När han väl hade skilt dem ifrån Gud och fått dem under sitt inflytande, kunde han äga jorden och här upprätta sitt rike i opposition mot den Högste.
DSS 510.1

Om Satan hade uppenbarat sig som den han verkligen var, skulle han genast ha blivit avvisad, eftersom Adam och Eva hade varnats för den farlige fienden. Men han arbetade i det fördolda och dolde sin avsikt för att bättre kunna genomföra sin plan. Som sitt redskap använde han ormen, som på den tiden var ett väsen med ett fascinerande yttre. Denne vände sig till Eva och sade: “Skulle då Gud hava sagt: ‘I skolen icke äta av något träd i lustgården?” — 1 Mos. 3: 1. Om Eva hade avstått från att ge sig in i samtal med frestaren skulle hon ha varit utom fara. Men hon inlät sig i samtal med honom och föll offer för hans list. Så blir många alltjämt övervunna. De börjar tvivla och argumentera i fråga om Guds krav. I stället för att lyda de gudomliga buden godtar de mänskliga teorier som bara är en förklädnad för Satans planer. DSS 510.2

“Kvinnan svarade ormen: ‘Vi få äta av frukten på de andra träden i lustgården, men av frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud sagt: ‘I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det att I icke mån dö.’ Då sade ormen till kvinnan: ‘Ingalunda skolen I dö; men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är’. — 1 Mos. 3: 2-5. Han förklarade att de skulle bli såsom Gud, att de skulle få större vishet än tidigare och kunna gå in i en högre tillvaro. Eva gav efter för frestelsen. Genom hennes inflytande blev också Adam bedragen. De godtog ormens ord om att Gud inte menade vad han sagt. De litade inte på Skaparen. De trodde att han hade begränsat deras frihet och att de skulle kunna uppnå större vishet och upphöjelse, om de överträdde hans lag. DSS 510.3

Men vad fann Adam efter sin synd ifråga om betydelsen av orden: “När du äter därav, skall du dö”? Fann han att de betydde det som Satan hade kommit honom att tro, att han skulle uppnå en högre tillvaro? Då skulle verkligen något mycket gott ha vunnits genom överträdelsen och Satan skulle ha visat sig vara en mänsklighetens välgörare. Men Adam fann att detta inte var innebörden i den gudomliga förkastelsedomen. Gud förklarade att människan, som straff för sin synd, skulle få återvända till den jord från vilken hon hade tagits: “Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda.” — 1 Mos. 3: 19. Satans ord att då “skola edra ögon öppnas”, visade sig vara sanna bara i den bemärkelsen, att då Adam och Eva hade visat olydnad, blev deras ögon öppnade, så att de kunde inse sin dårskap. Nu kände de verkligen till det onda. De fick smaka överträdelsens bittra frukt. DSS 511.1

Mitt i Edens lustgård växte livets träd. Frukten på det kunde föreviga livet. Hade Adam fortsatt att vara lydig skulle han alltjämt ha haft fri tillgång till detta träd och levt för evigt. Men eftersom han hade syndat hindrades han nu från att äta av livets träd och underkastades döden. Den gudomliga domen “du är stoft, och till stoft skall du åter varda” syftar på livers totala utplånande. DSS 511.2

Odödligheten, som hade lovats människorna under förutsättning att de visade lydnad, förlorade de på grund av överträdelse. Adam kunde inte till sina efterkommande överföra det som han inte själv ägde. Det skulle inte ha funnits något hopp för det fallna människosläktet, om Gud inte genom att offra sin Son hade gjort det möjligt för dem att återvinna odödligheten. Samtidigt som “döden kommit över alla människor, eftersom de alla hava syndat”, hade Kristus “fört liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangelium”. (Rom. 5: 12; 2 Tim. 1: 10.) Och endast genom Kristus kan odödlighet vinnas. Jesus sade: “Den som tror på Sonen, han har evigt liv, men den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet.” — Joh. 3: 36. Alla kan få del av denna oskattbara välsignelse om de uppfyller villkoren. Alla de “som med uthållighet i att göra det goda söka härlighet och ära och oförgänglighet”, skall få “evigt liv”. (Rom. 2: 7.) DSS 511.3